Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
10 Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
11 Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova där.
12 Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego upp och ned på den.
13 Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN, Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag giva åt dig och din säd.
14 Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.
15 Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat dig.»
16 När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke!»
17 Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en helig plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.»
18 Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja därovanpå.
19 Och han gav den platsen namnet Betel; förut hade staden hetat Lus.
139 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar,
24 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.
12 Alltså, mina bröder, hava vi icke någon förpliktelse mot köttet, så att vi skola leva efter köttet.
13 Ty om i leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande döden kroppens gärningar, så skolen I leva.
14 Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.
15 I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande, i vilken vi ropa: »Abba! Fader!»
16 Anden själv vittnar med vår ande att vi äro Guds barn.
17 Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom, för att också med honom bliva förhärligade.
18 Ty jag håller före att denna tidens lidanden intet betyda, i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras på oss.
19 Ty skapelsens trängtan sträcker sig efter Guds barns uppenbarelse.
20 Skapelsen har ju blivit lagd under förgängligheten, icke av eget val, utan för dens skull, som lade den därunder; dock så, att en förhoppning skulle finnas,
21 att också skapelsen en gång skall bliva frigjord ifrån sin träldom under förgängelsen och komma till den frihet som tillhör Guds barns härlighet.
22 Vi veta ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas.
23 Och icke den allenast; också vi själva, som hava fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi sucka inom oss och bida efter barnaskapet, vår kropps förlossning.
24 Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp som man ser fullbordat är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser?
25 Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med ståndaktighet.
24 En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker;
25 men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg.
26 När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock ogräset.
27 Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: 'Herre, du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs?
28 Han svarade dem: 'En ovän har gjort detta.' Tjänarna sade till honom: 'Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det tillhopa?'
29 Men han svarade: 'Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte ogräset, när I samlen detta tillhopa.
30 Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: 'Samlen först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.'»
36 Därefter lät han folket gå och gick själv hem. Och hans lärjungar trädde fram till honom och sade: »Uttyd för oss liknelsen om ogräset i åkern.»
37 Han svarade och sade: »Den som sår den goda säden är Människosonen.
38 Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn.
39 Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens ände. Skördemännen är änglar.
40 Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände.
41 Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall, och dem som göra vad orätt är,
42 och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan.
43 Då skola de rättfärdiga lysa såsom solen, i sin Faders rike. Den som har öron, han höre.