Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
135 Halleluja! Loven HERRENS namn, loven det, i HERRENS tjänare,
2 I som stån i HERRENS hus, i gårdarna till vår Guds hus.
3 Loven HERREN, ty HERREN är god, lovsjungen hans namn, ty det är ljuvligt.
4 Se, HERREN har utvalt Jakob åt sig, Israel till sin egendom.
5 Ty jag vet att HERREN är stor, att vår Herre är förmer än alla gudar.
6 HERREN kan göra allt vad han vill, i himmelen och på jorden, i haven och i alla djup;
7 han som låter regnskyar stiga upp från jordens ända, han som låter ljungeldar komma med regn och för vinden ut ur dess förvaringsrum;
8 han som slog de förstfödda i Egypten, både människor och boskap;
9 han som sände tecken och under över dig, Egypten, över Farao och alla hans tjänare;
10 han som slog stora folk och dräpte mäktiga konungar:
11 Sihon, amoréernas konung, och Og, konungen i Basan, med alla Kanaans riken,
12 och gav deras land till arvedel, till arvedel åt sitt folk Israel.
13 HERRE, ditt namn varar evinnerligen, HERRE, din åminnelse från släkte till släkte.
14 Ty HERREN skaffar rätt åt sitt folk, och över sina tjänare förbarmar han sig.
15 Hedningarnas avgudar äro silver och guld, verk av människohänder.
16 De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke,
17 de hava öron och lyssna icke till, och ingen ande är i deras mun.
18 De som hava gjort dem skola bliva dem lika, ja, alla som förtrösta på dem.
19 I av Israels hus, loven HERREN; I av Arons hus, loven HERREN;
20 I av Levis hus, loven HERREN; I som frukten HERREN, loven HERREN.
21 Lovad vare HERREN från Sion, han som bor i Jerusalem! Halleluja!
14 Och några av de äldste i Israel kommo till mig och satte sig ned hos mig.
2 Då kom HERRENS ord till mig; han sade:
3 Du människobarn, dessa män hava låtit sina eländiga avgudar få insteg i sina hjärtan och hava ställt upp framför sig vad som är dem en stötesten till missgärning. Skulle jag väl låta fråga mig av sådana?
4 Nej; tala därför med dem och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Var och en av Israels hus, som låter sina eländiga avgudar få insteg i sitt hjärta och ställer upp framför sig vad som är honom en stötesten till missgärning, och så kommer till profeten, honom skall jag, HERREN, giva svar såsom han har förtjänat genom sina många eländiga avgudar.
5 Så skall jag gripa Israels barn i hjärtat, därför att de allasammans hava vikit bort ifrån mig genom sina eländiga avgudar.
6 Säg därför till Israels hus: Så säger Herren, HERREN: Vänden om, ja, vänden eder bort ifrån edra eländiga avgudar, vänden edra ansikten bort ifrån alla edra styggelser.
7 Ty om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo i Israel, viker bort ifrån mig, och låter sina eländiga avgudar få insteg i sitt hjärta och ställer upp framför sig vad som är honom en stötesten till missgärning, och så kommer till profeten, för att denne skall fråga mig för honom, så vill jag, HERREN, själv giva honom svar:
8 jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och göra honom till ett tecken och till ett ordspråk, och utrota honom ur mitt folk; och I skolen förnimma att jag är HERREN.
9 Men om profeten låter förföra sig och talar något ord, så har jag, HERREN, låtit den profeten bliva förförd; och jag skall uträcka min hand mot honom och förgöra honom ur mitt folk Israel.
10 Och de skola båda bära på sin missgärning: profetens missgärning skall räknas lika med den frågandes missgärning --
11 på det att Israels barn icke mer må gå bort ifrån mig och fara vilse, ej heller mer orena sig med alla sina överträdelser, utan vara mitt folk, såsom jag skall vara deras Gud, säger Herren, HERREN.
3 Och Petrus och Johannes gingo upp till helgedomen, till den bön som hölls vid nionde timmen.
2 Och där bars fram en man som hade varit ofärdig allt ifrån moderlivet, och som man var dag plägade sätta vid den port i helgedomen, som kallades Sköna porten, för att han skulle kunna begära allmosor av dem som gingo in i helgedomen.
3 När denne nu fick se Petrus och Johannes, då de skulle gå in i helgedomen, bad han dem om en allmosa.
4 Då fäste Petrus och Johannes sina ögon på honom, och Petrus sade: »Se på oss.»
5 När han då gav akt på dem, i förväntan att få något av dem,
6 sade Petrus: »Silver och guld har jag icke; men vad jag har, det giver jag dig. I Jesu Kristi, nasaréens namn: stå upp och gå.»
7 Och så fattade han honom vid högra handen och reste upp honom. Och strax fingo hans fötter och fotleder styrka,
8 och han sprang upp och stod upprätt och begynte gå och följde dem in i helgedomen, alltjämt gående och springande, under det att han lovade Gud.
9 Och allt folket såg honom, där han gick omkring och lovade Gud.
10 Och när de kände igen honom och sågo att det var samme man som plägade sitta och begära allmosor vid Sköna porten i helgedomen, blevo de uppfyllda av häpnad och bestörtning över det som hade vederfarits honom.