Revised Common Lectionary (Complementary)
46 Maria svarade:O, jag vill lovprisa Herren!
47 Jag jublar i Gud, min Frälsare!
48 Han har tagit sig an mig - en oansenlig kvinna, och nu kommer människor i alla tider att kalla mig välsignad av Gud.
49 Han, den helige och mäktige, har gjort något stort med mig.
50 Hans nåd varar från generation till generation över alla som erkänner honom som Herre.
51 Hans väldiga arm är full av kraft! De stolta och högfärdiga slår han ner.
52 Furstar fördriver han från deras troner, men de ödmjuka upphöjer han.
53 Han mättar de hungriga med sina gåvor, men de rika driver han bort med tomma händer.
54 Tänk på hur han hjälper sitt Israel! Han glömmer inte sitt löfte att vara barmhärtig.
55 Han lovade ju våra fäder, Abraham och hans barn, att alltid visa nåd mot dem.
Hanna får bönesvar - en son
1 Detta är berättelsen om Elkana, en man i Efraims stam, som bodde i Ramataim-Sofim, i Efraims bergsbygd.Hans far hette Jeroham, hans farfar Elihu, hans farfarsfar Tohu, och hans farfars farfar hette Suf.
2 Han hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn men inte Hanna.
3 Varje år reste Elkana till Silo för att tillbe herrarnas Herre och offra till honom. Där var Elis två söner, Hofni och Pinehas, Herrens präster.
4 Varje gång Elkana offrade brukade han ge Peninna och hennes barn av offerköttet.
5 Åt Hanna gav han dubbel tilldelning. Han älskade henne mycket, trots att Herren inte gett henne något barn.
6 Peninna gjorde inte saken bättre genom att reta Hanna för hennes ofruktsamhet.
7 Varje gång hände samma sak. Peninna hånade och skrattade åt Hanna medan de gick till Silo, och Hanna grät och tappade matlusten.
8 Vad är det, Hanna? brukade Elkana fråga. Varför äter du inte? Varför oroar du dig så mycket över att du inte kan få några barn? Du har ju mig. Är inte det bättre än tio söner?
9 En kväll i Silo, när de hade ätit tillsammans, gick Hanna till Herrens tält, där prästen Eli satt på sin vanliga plats vid sidan av ingången.
10 Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren.
11 Och hon gav detta löfte: Allsmäktige Gud, se till min sorg och svara på min bön och ge mig en son, så ska jag ge honom tillbaka till dig. Han ska tillhöra dig hela livet, och hans hår kommer aldrig att klippas.
12-13 Eli lade märke till att hennes läppar rörde sig, men eftersom han inte hörde ett enda ljud förstod han inte att hon bad utan trodde att hon hade druckit sig full.
14 Måste du komma hit drucken? frågade han. Se till att du blir nykter!
15-16 Nej, min herre, jag har inte druckit något, svarade hon. Men jag är ledsen och bekymrad, och därför har jag lagt fram allt som jag burit på inför Herren. Tro inte att jag är en dålig kvinna!
17 Om det är på det sättet, sa Eli, ska du fatta mod igen! Israels Gud ska svara på din bön, vad den än gäller!
18 Tack, herre! utbrast hon och gick lycklig och glad sin väg. Hon började att äta igen och såg inte längre så nedslagen ut.
En ny gudstjänst
1-3 Också i det första förbundet mellan Gud och hans folk fanns det regler för tillbedjan, och det fanns ett heligt gudstjänsttält här nere på jorden. Det bestod av två rum. Det första innehöll guldljusstaken och ett bord där det heliga brödet förvarades. Denna del kallades det heliga. Sedan fanns det ett förhänge, och bakom det ett rum, som kallades det allraheligaste.
4 Här stod rökelsealtaret av guld och den kista som kallades förbundsarken och som var överdragen med rent guld på alla sidor. Inuti arken låg stentavlorna med de tio budorden, en kruka av guld fylld med manna, det bröd man hade levt av i öknen, och Arons stav, den som en gång hade skjutit gröna skott.
5 Ovanpå guldkistan stod de statyer av änglar som kallades keruber och som vakar över Guds härlighet. Deras vingar sträckte sig ut över arkens guldlock, som kallades platsen för Guds nåd. Men vi kan inte fördjupa oss i allt detta nu.
6 Så såg alltså platsen för tillbedjan ut. Prästerna kunde gå in och ut ur det första rummet när de ville och utföra sin tjänst.
7 Men bara översteprästen fick gå in i det innersta rummet, och det gjorde han bara en gång om året, alldeles ensam och alltid med blod som han stänkte på platsen för Guds nåd som ett offer till Gud för att sona de misstag och synder han och folket begått i sin tanklöshet.
8 Den helige Ande använder allt detta för att visa oss att vanliga människor inte kunde gå in i det allraheligaste under det gamla systemets tid, så länge det första rummet fanns och användes.
9 Detta säger oss något mycket betydelsefullt om vår nuvarande situation. Under det gamla systemets tid bar man fram gåvor och offer, men dessa kunde inte rena de människor som bar fram dem.
10 Då gällde det bara att följa en massa olika regler, till exempel vad man fick äta och dricka och när och hur man skulle tvätta sig. Människorna var tvungna att följa alla dessa regler, tills Kristus kom med en ny och bättre väg till frälsning.
Kristus är det felfria offret för synd
11 Han kom som en överstepräst för det goda som vi nu har fått del av. Han har gått in i detta större och fullkomligare tält i himlen, som inte har uppförts av människor eller är en del av denna världen.
12 En gång för alla har han tagit med sig blod in i detta inre rum, det allraheligaste, och stänkt det på platsen för Guds nåd. Nu gäller det inte längre bockars eller kalvars blod. Nej, han tog sitt eget blod, och med det har han för evigt befriat oss från synden.
13 Om nu tjurars och getters blod och askan från kor kunde göra människors kroppar rena från synd så länge det gamla systemet gällde,
14 kan vi utan svårighet föreställa oss hur mycket mer blodet från Kristus ska förvandla oss och våra liv. Hans offer befriar oss från bekymret hur vi ska kunna lyda de gamla lagarna, och det gör oss villiga att tjäna den levande Guden. Fylld för evigt med den helige Ande gav Kristus sig villigt till Gud. Han som var fullkomlig och utan synd dog för våra synder.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®