Revised Common Lectionary (Complementary)

⁵ Men lycklig är den människa som väntar på hjälp från vår stamfar Jakobs Gud. Hon hoppas på Herren, sin Gud.

⁶ Han är den Gud som skapade himlen och jorden, haven och allt som finns i dem. Han håller varje löfte,

⁷ ger de fattiga och förtryckta rättvisa och ger mat till de hungriga. Han befriar fångarna

⁸ och öppnar de blindas ögon. Han lyfter av bördorna på dem som dignar under deras tyngd. Han älskar de människor som visar honom trohet.

⁹ Han skyddar främlingar som bor i landet. Han har omsorg om föräldralösa och änkor, men de ogudaktigas planer krossar han.

¹⁰ Herren ska regera för evigt. Jerusalem, din Gud är kung från släkte till släkte! Halleluja! Lova Herren!

^6-7 Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade välsignat sitt folk och gett dem goda skördar igen.

⁸ Under hemresan kom hon på andra tankar och sa till sina båda sonhustrur: Är det inte bättre att ni vänder tillbaka till era föräldrar och deras hem i stället för att följa med mig? Herren ska belöna er för er godhet mot både mig och era män.

⁹ Kanske ska han också välsigna er med nya lyckliga äktenskap.Sedan kysste hon dem, och då började de båda att gråta.

¹⁰ Nej, snyftade de. Vi vill följa med dig till ditt folk.

¹¹ Det är nog i alla fall bäst för er att återvända till ert eget folk, svarade Noomi. Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med.

¹² Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om det vore möjligt, och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner,

¹³ skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Nej, naturligtvis inte. Om ni visste hur ledsen jag är! Ni ska inte behöva uppoffra er för att Herren har låtit detta drabba mig!

¹⁴ Och så fortsatte de att gråta, och Orpa kysste sin svärmor till farväl och vände tillbaka till sitt barndomshem, men Rut förklarade bestämt att hon tänkte stanna hos Noomi.

Rut bestämmer sig för att gå med Noomi

¹⁵ Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud, sa Noomi till henne. Du borde göra likadant.

¹⁶ Tvinga mig inte att lämna dig, svarade Rut, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk, och din Gud ska vara min Gud.

¹⁷ Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om jag låter något annat än döden skilja oss åt.

¹⁸ När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.

Den troendes hopp

^1-2 Detta är mitt andra brev till er, kära bröder, och i båda två har jag velat påminna er om sanningar som ni redan känner till. Det gäller både de heliga profeternas förutsägelser, och de ord av vår Herre och Frälsare som vi apostlar har fört vidare till er.

³ Först av allt vill jag påminna er om att i den yttersta tiden ska det komma fräcka människor, som kommer att göra allt det onda de kan tänka ut.

⁴ De kommer att driva med er och säga: Jaså, Jesus lovade att komma tillbaka? Var har ni honom? Nej, ni kan vara lugna för att han aldrig kommer! Allt har varit sig precis likt ända sedan världen blev till, eller hur?

^5-6 De glömmer medvetet att Gud en gång dränkte hela jorden med en väldig översvämning, långt efter det att han genom sitt ord hade skapat himlen och format jorden ur vatten.

⁷ Men nu har Gud befallt att jorden och himlen ska sparas till en väldig eld på domens dag, när alla ogudaktiga människor ska förgås.

⁸ Men glöm inte, kära bröder, att för Herren är en dag som tusen år.

⁹ Han fördröjer inte sin utlovade återkomst, även om det ibland kan tyckas så. Han väntar, av det goda skälet att han inte vill att någon ska förgås, och ger därmed syndare mer tid att omvända sig.

¹⁰ Herrens dag ska verkligen komma, lika oväntat som en tjuv, och då ska himlarna försvinna med ett fruktansvärt dån, och himlakropparna ska upplösas i eld, och jorden och allt som finns på den ska brännas upp.