Revised Common Lectionary (Complementary)
123 En vallfartssång. Jag lyfter mina ögon upp till dig, du som bor i himmelen.
2 Ja, såsom tjänares ögon skåda på deras herres hand, såsom en tjänarinnas ögon på hennes frus hand, så skåda våra ögon upp till HERREN, vår Gud, till dess han varder oss nådig.
3 Var oss nådig, HERRE, var oss nådig, ty vi äro rikligen mättade med förakt.
4 Rikligen mättad är vår själ med de säkras bespottelse, med de högmodigas förakt.
20 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:
2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.
3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.
4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:
5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?
6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,
7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»
8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.
9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.
10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.
11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.
16 Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse utan vi hade själva skådat hans härlighet.
17 Ty han fick ifrån Gud, fadern, ära och pris, när från det högsta Majestätet en röst kom till honom och sade: »Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.»
18 Den rösten hörde vi själva komma från himmelen, när vi voro med honom på det heliga berget.
19 Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan.
20 Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas.
21 Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud.