Revised Common Lectionary (Complementary)

Psalm 17

Tillflykten för den oskyldigt förföljde

¹ En bön av David.

Juda och Tamar

38 Vid den tiden lämnade Juda sina bröder och slöt sig till en man i Adullam som hette Hira. ² Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua. Han tog henne till sig och gick in till henne. ³ Hon blev havande och födde en son som fick namnet Er. ⁴ Sedan blev hon åter havande och födde en son som hon gav namnet Onan. ⁵ Hon födde ännu en son och gav honom namnet Sela. När han föddes var Juda i Kesib.

⁶ Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar. ⁷ Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens ögon och Herren dödade honom. ⁸ Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru, gift dig med henne i din brors ställe och skaffa avkomma åt din bror." ⁹ Men eftersom Onan visste att avkomman inte skulle bli hans egen, lät han säden spillas på jorden varje gång han låg med sin brors hustru, detta för att inte ge avkomma åt sin bror. ¹⁰ Det Onan gjorde var ont i Herrens ögon, och han dödade också honom. ¹¹ Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: "Stanna som änka i din fars hus till dess att min son Sela blir vuxen." Han var nämligen rädd att också denne skulle dö liksom hans bröder. Tamar gick då tillbaka till sin fars hus och stannade där.

¹² En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Efter sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till Timna, till dem som klippte hans får. ¹³ När man berättade för Tamar att hennes svärfar var på väg till Timna för att klippa fåren, ¹⁴ lade hon av sig änkekläderna, tog på sig en slöja och satte sig vid porten till Enajim på vägen till Timna. Hon såg nämligen att Sela var fullvuxen och att man ändå inte gav henne till hustru åt honom.

¹⁵ När Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka. Hon hade ju täckt för sitt ansikte. ¹⁶ Han vek av till henne där hon satt vid vägen, och sade: "Får jag gå in till dig?" Han visste inte att det var hans sonhustru. Hon svarade: "Vad vill du ge mig för att få gå in till mig?" ¹⁷ Han sade: "Jag skickar dig en killing ur min hjord." Hon svarade: "Ja, om du ger mig pant tills du skickar den." ¹⁸ Han sade: "Vad skall jag då ge dig i pant?" Hon svarade: "Din signetring med kedja och staven som du har i handen." Då gav han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande genom honom. ¹⁹ Sedan gick hon därifrån och lade av sig slöjan och tog på sig änkekläderna igen.

²⁰ Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten av kvinnan, men denne hittade henne inte. ²¹ Han frågade männen på platsen var tempelskökan fanns, hon som satt vid vägen i Enajim, men de svarade att det inte hade funnits någon tempelsköka där. ²² Och han kom tillbaka till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne. Dessutom säger folket på orten att det inte funnits någon tempelsköka där." ²³ Då sade Juda: "Hon får behålla det så skämmer vi inte ut oss. Jag har nu skickat killingen, men du har inte hittat henne."

²⁴ Ungefär tre månader senare fick Juda höra: "Din sonhustru Tamar har bedrivit otukt och hon har också blivit havande genom sin otukt." Då sade Juda: "För ut henne och bränn henne!" ²⁵ Men när hon skulle föras ut skickade hon bud till sin svärfar och lät säga: "Genom en man som äger dessa saker är jag havande. Se efter vem som äger den här signetringen med kedja och den här staven." ²⁶ Och Juda kände igen dem och sade: "Hon har rätten på sin sida, inte jag, eftersom jag inte har gett henne åt min son Sela." Men han låg aldrig mer med henne.^[a]

Paulus försvarstal

¹⁰ Då landshövdingen gav tecken åt Paulus att tala, gav han sitt svar: "Eftersom jag vet att du i många år har varit domare över detta folk, försvarar jag min sak med tillförsikt. ¹¹ Du kan själv förvissa dig om att det inte är mer än tolv dagar sedan jag for upp till Jerusalem för att tillbe. ¹² Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller ställa till oroligheter bland folket. ¹³ Och de kan inte heller bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för. ¹⁴ Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. ¹⁵ Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga skall uppstå en gång. ¹⁶ Därför strävar jag själv efter att alltid ha ett gott samvete inför Gud och människor.

¹⁷ Efter flera år kom jag för att överlämna gåvor åt mitt folk och för att frambära offer. ¹⁸ Då fann de mig i templet sedan jag renat mig,^[a] och där var ingen folkmassa eller något tumult. ¹⁹ Men där fanns några judar från Asien, som egentligen skulle stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig. ²⁰ Eller låt dessa män själva tala om vilket brott de fann mig skyldig till när jag stod inför Stora rådet, ²¹ om det inte skulle vara för detta enda ord som jag ropade när jag stod ibland dem: Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står anklagad inför er."

Paulus i fängelse

²² Felix, som mycket väl kände till 'den vägen', uppsköt nu rättegången och sade: "När befälhavaren Lysias kommer hit ner, skall jag avgöra målet." ²³ Och han befallde officeren att hålla Paulus fängslad och samtidigt ge honom en viss lättnad och inte hindra någon av hans vänner från att vara honom till hjälp.