Revised Common Lectionary (Complementary)

²¹ Men Herre, stötta mig som du har lovat, och rädda mig eftersom din kärlek och godhet är så stor.

²² Jag är fattig och hjälplös och sårad i mitt innersta.

²³ Mitt liv är som en skugga om kvällen som försvinner in i mörkret. Jag känner mig som en insekt på armen som man skakar av sig.

²⁴ Mina knän känns svaga på grund av min fasta, och jag är bara skinn och ben.

²⁵ När folk ser mig så skrattar de åt mig och skakar föraktfullt på huvudet.

²⁶ Hjälp mig, Herre, min Gud! Fräls mig, för du är kärleksfull och god.

²⁷ Låt mina fiender få se att det är du som räddar mig.

²⁸ De kan sedan förbanna mig så mycket de vill, men du kommer att välsigna mig! När de angriper mig kommer de att stå där utskämda. Och när det sker kan jag vara glad igen.

²⁹ Låt dem misslyckas i allt de gör och låt dem få skämmas!

³⁰ Men jag ska alltid tacka Herren och prisa honom inför alla människor.

³¹ Han står på de fattigas och hungrigas sida för att rädda dem från deras fiender.

Herren påminner om Israels upproriskhet

20 På den tionde dagen i femte månaden av det sjunde året kom några av de äldste i Israel för att be om ett besked från Herren, och de satte sig ner bredvid mig för att vänta på hans svar.

² Då gav Herren mig detta budskap:

³ Du människa, säg till de äldste i Israel: Herren Gud säger: Hur vågar ni komma och be mig om hjälp? Jag försäkrar att jag inte kommer att tala om någonting för er.

⁴ Döm dem, du människa! Fördöm dem och berätta för dem om alla synder detta folk har begått ända från sina förfäders tid fram till i dag.

^5-6 Tala om för dem vad Herren Gud säger: När jag utvalde Israel och uppenbarade mig för folket i Egypten, lovade jag det och dess ättlingar att jag skulle leda dem ut ur Egypten till ett land som jag hade upptäckt och utforskat åt dem. Det var ett gott land, som flöt av mjölk och honung, det bästa av alla länder på jorden.

⁷ Sedan sa jag till dem: Gör er av med alla avgudar. Orena er inte med de egyptiska gudarna, för jag är Herren, er Gud.

⁸ Men de gjorde uppror mot mig och ville inte lyssna. De gjorde sig inte av med avgudarna och övergav inte gudarna i Egypten. Då tänkte jag att jag skulle tömma min vrede över dem, medan de ännu var kvar i Egypten.

^9-10 Men jag gjorde inte det, för jag var angelägen om att skydda mitt namn och rykte, så att inte egyptierna skulle skratta åt Israels Gud, som lämnade sitt folk utan beskydd. Därför ledde jag mitt folk ut ur Egypten och ut i öknen, mitt framför ögonen på egyptierna.

¹¹ Där i öknen gav jag dem mina lagar och förklarade att de skulle kunna leva genom att följa dem. Den som håller mina bud ska få leva.

¹² Och jag gav dem sabbaten, vilodagen, som ett tecken mellan dem och mig och en påminnelse att jag, Herren, renar dem och att de i sanning är mitt folk.

¹³ Ändå gjorde Israel uppror mot mig. Där i öknen förkastade folket mina lagar. De ville inte följa mina föreskrifter, fastän det betydde liv att följa dem. De missbrukade sabbaten. Då tänkte jag ösa ut min ilska över dem och utplåna dem där i öknen.

¹⁴ Men också den gången lät jag bli, för att skydda mitt namns ära, så att inte folken som såg mig leda dem ut ur Egypten skulle påstå att jag gjorde slut på dem därför att jag inte kunde ta hand om dem.

¹⁵ Också i öknen tröttnade jag på dem och hotade med att inte leda dem in i landet som jag hade gett dem, ett land fullt av mjölk och honung, den bästa platsen på jorden,

¹⁶ därför att de hade skrattat åt mina lagar och missbrukat sabbaten. Deras hjärtan var hos avgudarna!

¹⁷ Men ändå räddade jag dem. Jag gjorde inte slut på dem i öknen.

Varning för olydnad

^7-8 Eftersom Kristus nu står över allting säger den helige Ande till oss: Lyssna till honom i dag om ni hör hans röst, och vänd er inte bort från hans kärlek, som Israels folk gjorde i öknen, när de gjorde uppror mot mig och satte mig på prov.

⁹ Jag hade tålamod med dem i fyrtio år, trots att de prövade mitt tålamod till det yttersta. Jag gjorde hela tiden stora under inför deras ögon.

¹⁰ Därför blev jag förargad på dem, för i sina hjärtan vände de sig alltid åt alla andra håll i stället för till mig, och de gick aldrig de vägar som jag ville att de skulle gå.

¹¹ Fylld av vrede mot dem svor då Gud en ed och lovade att han aldrig skulle låta dem komma in i vilan i hans rike.

¹² Därför ska ni se till, kära bröder, att ert inre inte är fullt av ondska och otro som leder er bort från den levande Guden.

¹³ Tala med varandra varje dag om detta, medan det fortfarande är tid, så att ingen av er gör sig hård och kall inför Gud, och blir förblindad av syndens tjusning.

¹⁴ För om vi är trogna till slutet och litar på Gud, som vi gjorde när vi först blev kristna, så ska vi få del i allt som tillhör Kristus.

¹⁵ Nu är ögonblicket inne. Glöm aldrig varningen: Om ni hör Guds röst tala till er i dag, så bli inte hårda och kalla som Israels folk när de gjorde uppror i öknen.

¹⁶ Vad var det då för människor som hörde Guds röst och ändå gjorde uppror mot honom? Jo, det var samma människor som lämnade Egypten med Mose som ledare.

¹⁷ Och vilka var det som drog på sig Guds vrede under alla dessa fyrtio år? Jo, samma upproriska människor igen. De syndade och fick därför dö i öknen.

¹⁸ Och vilka avsåg Gud när han med en ed intygade att de inte skulle få ro och vila i det land som han hade lovat sitt folk? Han talade till alla dem som inte lydde honom.

¹⁹ Varför kunde de inte komma in? Därför att de inte trodde på honom.

Gud har lovat oss en viloplats

4 Även om Guds löfte att alla kan få komma till vila i hans rike fortfarande gäller, så måste vi noga se upp med att inte gå vilse och missa målet.

² Vi har ju fått höra de underbara nyheterna om att Gud vill frälsa oss, precis som de som levde på Moses tid fick göra. Men det blev inte till någon hjälp för dem, eftersom de inte trodde på dem.

³ Bara vi som tror på Gud kan komma in i hans vila. Han har ju sagt: Jag har svurit i min vrede, att de som inte tror på mig aldrig ska komma dit in, trots att han har varit beredd och väntat på dem sedan tidernas början.

⁴ Vi vet att han fortfarande är beredd och väntar. Det står ju skrivet att Gud vilade på den sjunde dagen, sedan han skapat allt så som han hade planerat det.

⁵ Trots detta kom de inte dit, för Gud hade till slut sagt: De ska aldrig komma in i min vila.

⁶ Ändå står löftet kvar, och några ska komma dit, men inte de som först hade möjlighet, för de lyckades inte på grund av sin olydnad.

⁷ Men han har fastställt en annan dag när det igen är möjligt att komma in, och nu är den dagen inne. Han sa det genom kung David många år efter folkets första misslyckade försök och sa det med de ord som redan citerats: Om ni hör Guds röst tala till er i dag, så bli inte hårda och kalla.

⁸ Den vila som Gud här talar om är inte detsamma som Israels land, som Josua ledde dem in i. Om det var det som Gud menade skulle han inte långt senare ha sagt att den rätta tiden att komma dit är i dag.

⁹ Den fullkomliga vilan för Guds folk återstår alltså.

¹⁰ Den som når fram till denna vila kan vila ut efter allt sitt arbete, precis som Gud gjorde efter skapelsen.

¹¹ Låt oss göra allt för att också vi ska komma till denna vila. Låt oss vara försiktiga, så att vi inte som Israels barn är olydiga mot Gud och därför inte lyckas med att nå fram.