Revised Common Lectionary (Complementary)

Guds löften och Israels upproriskhet

20 I det sjunde året, på tionde dagen i den femte månaden^[a] kom några av de äldste i Israel för att fråga Herren, och de satte sig ner framför mig. ² Då kom Herrens ord till mig. Han sade: ³ "Du människobarn, tala med de äldste i Israel och säg till dem: Så säger Herren, Herren: Har ni kommit för att fråga mig? Så sant jag lever, jag låter mig inte rådfrågas av er, säger Herren, Herren. ⁴ Men vill du döma dem, ja, vill du döma dem, du människobarn, låt dem då förstå deras fäders avskyvärda handlingar, ⁵ och säg till dem: Så säger Herren, Herren: Den dag jag utvalde Israel lyfte jag min hand till ed inför Jakobs avkomlingar och gjorde mig känd för dem i Egyptens land. Jag lyfte min hand inför dem och sade: Jag är Herren, er Gud. ⁶ På den dagen lovade jag dem med upplyft hand att föra dem ut ur Egyptens land, till det land som jag hade utsett åt dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. ⁷ Jag sade till dem: Var och en av er skall kasta bort de styggelser som era ögon fäst sig vid, och ingen får orena sig med Egyptens avgudar. Jag, Herren, är er Gud.

⁸ Men de var upproriska mot mig och ville inte lyssna på mig. De kastade inte bort de styggelser de hade fäst sina ögon vid, och de övergav inte Egyptens avgudar. Då tänkte jag utgjuta min vrede över dem och tömma min förbittring över dem, mitt i Egypten. ⁹ Men det jag gjorde skedde för mitt namns skull, för att det inte skulle bli vanärat inför de folk som de levde bland. I deras åsyn hade jag gjort mig känd för dem då jag förde dem ut ur Egypten.

¹⁰ Jag förde dem ut ur Egypten och lät dem komma in i öknen. ¹¹ Jag gav dem mina stadgar och kungjorde för dem mina föreskrifter. Den människa som följer dem skall också leva genom dem. ¹² Jag gav dem också mina sabbater som ett tecken mellan mig och dem, för att de skulle inse att jag är Herren som helgar dem.

¹³ Men Israels hus var upproriskt mot mig i öknen. De följde inte mina stadgar utan föraktade mina föreskrifter, trots att den människa som handlar efter dem skall leva genom dem. De vanhelgade svårt mina sabbater. Då tänkte jag utgjuta min förbittring över dem i öknen för att förgöra dem. ¹⁴ Men det jag gjorde skedde för mitt namns skull, för att det inte skulle bli vanärat inför de folk som sett mig föra ut dem. ¹⁵ Jag lyfte också min hand inför dem i öknen och svor att jag inte skulle låta dem komma in i det land som jag hade givit dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. ¹⁶ Jag gjorde detta därför att de föraktade mina föreskrifter och inte följde mina stadgar utan vanhelgade mina sabbater, ty i sina hjärtan följde de sina avgudar. ¹⁷ Men jag visade dem medlidande så att jag inte fördärvade dem eller gjorde slut på dem i öknen.

Varning för förhärdelse

⁷ Därför säger den helige Ande:

¹² Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta, så att han avfaller från levande Gud. ¹³ Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra. ¹⁴ Ty vi är Kristi vänner, om vi ända till slutet stadigt håller fast vid vår första tillförsikt. ¹⁵ Det heter: I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan som när era fäder väckte min förbittring.^{[b] 16} Vilka var det då som väckte förbittring, fastän de hade hört hans röst? Var det inte alla de som Mose hade fört ut ur Egypten? ¹⁷ Vilka var han vred på under fyrtio år? Var det inte de som syndade och blev liggande döda i öknen? ¹⁸ Och vilka gällde eden han svor, att de aldrig skulle komma in i hans vila, om inte dem som var olydiga? ¹⁹ Vi ser alltså att det var för sin otros skull som de inte kunde komma in.

En sabbatsvila för Guds folk

4 Låt oss därför med fruktan se till att ingen av er visar sig bli efter på vägen, när nu ett löfte att komma in i hans vila står kvar. ² Ty evangeliet har predikats för oss liksom för dem. Men för dem blev ordet som de hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom tron hade smält samman med dem som hörde det. ³ Det är vi som tror som går in i vilan. Herren säger: Då svor jag i min vrede: De skall aldrig komma in i min vila,^[c] och det fastän hans verk stod färdiga sedan världens grund blev lagd. ⁴ Ty på stället om den sjunde dagen säger han: Och Gud vilade på den sjunde dagen från alla sina verk.^{[d] 5} På det här stället säger han: De skall aldrig komma in i min vila.^{[e] 6} Det står alltså fast att somliga går in i vilan och att de som först fick höra evangeliet predikas inte kom in för sin olydnads skull. ⁷ Därför bestämmer han på nytt en dag som han kallar i dag, när han långt senare säger genom David vad som redan är nämnt: I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan.^{[f] 8} Ty om Josua hade fört dem in i vilan, skulle Gud inte längre fram ha talat om en annan dag. ⁹ Alltså finns det en sabbatsvila kvar för Guds folk. ¹⁰ Den som har kommit in i hans vila får vila sig från sina gärningar, liksom Gud vilade från sina. ¹¹ Låt oss därför ivrigt sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall som de och blir ett exempel på olydnad.