Revised Common Lectionary (Complementary)
103 Av David. Lova HERREN, min själ, och allt det i mig är hans heliga namn.
2 Lova HERREN, min själ, och förgät icke vad gott han har gjort,
3 han som förlåter dig alla dina missgärningar och helar alla dina brister,
4 han som förlossar ditt liv från graven och kröner dig med nåd och barmhärtighet,
5 han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du bliver ung på nytt såsom en örn.
6 HERREN gör rättfärdighetens verk och skaffar rätt åt alla förtryckta.
7 Han lät Mose se sina vägar, Israels barn sina gärningar.
8 Barmhärtig och nådig är HERREN, långmodig och stor i mildhet.
32 Medan nu Israels barn voro i öknen, ertappades en man med att samla ihop ved på sabbatsdagen.
33 Och de som ertappade honom med att samla ihop ved förde honom fram inför Mose och Aron och hela menigheten.
34 Och då det icke var bestämt vad som borde göras med honom, satte de honom i förvar.
35 Och HERREN sade till Mose: »Mannen skall straffas med döden; hela menigheten skall stena honom utanför lägret.»
36 Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade honom till döds, såsom HERREN hade bjudit Mose.
37 Och HERREN talade till Mose och sade:
38 Tala till Israels barn och säg till dem att de och deras efterkommande skola göra sig tofsar i hörnen på sina kläder och sätta ett mörkblått snöre på var hörntofs.
39 Och detta skolen I hava till tofsprydnad, för att I, när I sen därpå, mån tänka på alla HERRENS bud och göra efter dem, och icke sväva omkring efter edra hjärtans och ögons lustar, som I nu löpen efter i trolös avfällighet.
40 Ty jag vill att I skolen tänka på och göra efter alla mina bud och vara helgade åt eder Gud.
41 Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land, för att jag skall vara eder Gud Jag är HERREN, eder Gud.
3 Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare, på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i edra själar.
4 Ännu haven I icke stått emot ända till blods, i eder kamp mot synden.
5 Och I haven alldeles förgätit den förmaningens röst som talar med eder, såsom man talar med söner: »Min son, förkasta icke Herrens aga, och giv dig icke över, när du tuktas av honom.
6 Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär.»
7 Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar med eder såsom med söner. Ty var finnes den son som icke bliver agad av sin fader?
8 Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav, så voren I oäkta söner och icke äkta.
9 Vidare: vi hava haft köttsliga fäder, som agade oss, och vi visade försyn för dem; skola vi då icke mycket mer vara underdåniga andarnas Fader, så att vi få leva?
10 De förra agade oss ju för en kort tid, såsom det syntes dem gott, men denne agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi skola få del av hans helighet.
11 Väl synes alla aga för tillfället vara icke till glädje, utan till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet.
12 Alltså: »stärken maktlösa händer och vacklande knän»,
13 och »gören räta stigar för edra fötter», så att den fot som haltar icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad.
14 Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse får ingen se Herren.
15 Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att menigheten därigenom bliver besmittad;
16 sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt.
17 I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter.