Revised Common Lectionary (Complementary)
Guds löfte att bevara Davids ättlingar på tronen
89 Maskil. Av esrachiten Etan.[a]
2 I evighet vill jag sjunga om Herrens nåd,
för alla kommande generationer vill jag göra din trofasthet känd.
3 För jag sa: Din nåd består för evigt
och din trofasthet är befäst i himlen.
4 ”Jag har slutit ett förbund med min utvalde,
svurit till min tjänare David:
5 ’Jag ska låta din ätt bestå för evigt
och befästa din tron från generation till generation.’ ” Séla
6 Himlen prisar dina under, Herre,
de heligas församling din trofasthet.
7 För vem i skyn kan jämföra sig med Herren?
Vem bland Guds söner är lik Herren?
8 Gud är fruktad i de heligas råd,
stor och fruktad mer än alla omkring honom.
9 Herre, härskarornas Gud, vem är som du?
Du är mäktig, Herre,
och din trofasthet omger dig.
10 Du råder över det brusande havet.
När vågorna stiger stillar du dem.
11 Du krossade Rahav och slog ihjäl honom.
Du skingrade dina fiender med din kraft.
12 Din är himlen och din är jorden,
du har grundlagt världen med allt som finns där.
13 Du skapade norr och söder.
Tabor och Hermon jublar över ditt namn.
14 Din arm är full av kraft.
Din hand är stark, och du lyfter den med makt.
15 Rättfärdighet och rättvisa är grunden för din tron,
nåd och trofasthet går framför dig.
16 Lyckliga är de människor som förstår att jubla inför dig,
Herre, de vandrar i ljuset av din närhet.
17 De gläder sig dag för dag över ditt namn,
de lyfts upp av din rättfärdighet.
18 Du är deras ära och styrka,
och genom din välvilja lyfter du vårt horn.
22 Hilkia och kungens män gick då till profetissan Hulda, hustru till Shallum, föreståndaren för klädkammaren, Tokhats son och Hasras sonson. Hon bodde i Jerusalem i Nya Staden. När de talade med henne om detta, 23 svarade hon dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Säg till den man som skickade er till mig: 24 Så säger Herren: Jag kommer att låta olycka drabba denna plats och dess invånare, alla de förbannelser som är skrivna i boken och som har lästs för kungen av Juda. 25 De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom allt de gjort, och därför ska min vrede drabba denna plats, och den kan inte släckas.’ 26 Säg till kungen av Juda, som skickade er hit för att fråga Herren: ’Så säger Herren, Israels Gud, om de ord du har hört: 27 Därför att du är bedrövad i ditt inre och har ödmjukat dig inför Gud, sedan du fått höra hans ord mot denna plats och dess invånare, och du har ödmjukat dig inför mig och rivit sönder dina kläder och gråtit inför mig, därför har jag hört dig, säger Herren. 28 Jag ska låta dig dö och bli begravd bland dina fäder i ro. Du får slippa se allt det onda som jag ska låta komma över denna plats och dess invånare.’ ”
De återvände till kungen med detta svar.
Josia reformerar gudstjänsten. Hans påskfirande
(2 Kung 23:1-3)
29 Då kallade kungen samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. 30 Han gick upp till Herrens hus tillsammans med alla män i Juda och invånarna i Jerusalem, präster och leviter och allt folk, både stora och små. Han läste för dem allt som stod i förbundsboken som upptäckts i Herrens hus. 31 Kungen stod vid sin på sin plats och förnyade inför Herren förbundet, för att de skulle hålla sig till Herren, lyda hans bud, förordningar och föreskrifter och med hela sitt hjärta och hela sin själ och fullgöra bestämmelserna som boken föreskrev. 32 Sedan lät han alla i Jerusalem och Benjamin träda in i förbundet, och invånarna i Jerusalem gjorde så, i enlighet med Guds, sina fäders Guds, förbund.
33 Sedan avlägsnade Josia alla avskyvärda gudar från israeliternas alla områden och fick alla som fanns i Israel att tjäna Herren, sina fäders Gud.
Så länge han levde vände de sig inte bort från Herren, sina fäders Gud.
17 I tro bar Abraham fram sin son Isak som offer, när han sattes på prov. Han var beredd att offra sin ende[a] son, han som fått löftena. 18 Gud hade ju sagt till honom: ”Det är bara Isaks efterkommande som ska räknas som dina ättlingar.”[b] 19 Men Abraham tänkte att Gud till och med kunde uppväcka döda. Och bildligt talat fick han ju tillbaka Isak från de döda.
20 I tro välsignade Isak också Jakob och Esau för framtiden.
21 I tro välsignade den döende Jakob Josefs söner. Lutad mot sin stav tillbad han Gud.
22 I tro påminde Josef, när hans slut närmade sig, om israeliternas uttåg ur Egypten och gav order om sina kvarlevor.
23 I tro lyckades Moses föräldrar gömma sitt nyfödda barn under tre månader. De såg att det var ett vackert barn och var inte rädda, trots kungens påbud.
24 I tro vägrade sedan Mose som vuxen att bli kallad son till faraos dotter. 25 Han valde att lida tillsammans med Guds folk, i stället för att under en kort tid njuta av synden. 26 Han betraktade smäleken för Kristus skull som en större rikedom än Egyptens skatter. Han såg fram emot den belöning som väntade honom. 27 I tro lämnade Mose sedan Egypten. Han var inte rädd för kungens vrede, utan höll ut, eftersom han liksom såg den Osynlige.[c] 28 I tro firade han påsk och strök blod på dörrposterna, så att den som skulle döda de förstfödda inte skulle röra vid dem.[d]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.