Revised Common Lectionary (Complementary)
Krossad av sjukdom och synd
1-2 Herre, du har låtit mig känna av din vrede.
3 Dina pilar har genomborrat mig. Dina slag krossar mig.
4-5 Min kropp är sjuk, eftersom du är ond på mig. Mina synder anklagar mig och har brutit ner min hälsa. De är en börda, som jag inte orkar bära.
6 Mina sår stinker och är fyllda med var.
7 Jag går böjd och plågas av smärta varje dag.
8 Mina njurar bränner, ja, hela min kropp är sjuk.
9 Jag är uttröttad, nedbruten och förtvivlad.
10 Herre, du vet vad jag längtar efter! Tänk att än en gång få hälsan tillbaka. Du hör varje suck.
11 Mitt hjärta slår oregelbundet, min styrka avtar och jag börjar bli blind.
12 Mina vänner håller sig borta från mig och är rädda för min sjukdom, ja, till och med min egen familj håller sig på avstånd.
13 Under tiden försöker mina fiender att döda mig. De tänker att ruinera mig och använder hela dagarna till att fundera ut hur det ska kunna ske.
14-15 Men jag lyssnar inte till deras hotelser. Jag håller tyst, för jag har inget att säga.
16 Jag väntar på dig, Herre. Svara mig!
17 Tillåt inte att mina fiender triumferar över mig, och att de gläder sig över min olycka!
18 Gång på gång är jag nära att falla, och jag plågas hela tiden av smärta.
19 Jag bekänner min synd. Jag sörjer över vad jag har gjort.
20 Mina fiender förföljer mig med all kraft och fortsätter att hata mig utan orsak.
21 De lönar gott med ont och angriper mig, därför att jag står för det som är rätt.
22 Lämna mig inte, Herre! Gå inte bort,
23 utan skynda dig att hjälpa mig, min Frälsare!
Bröderna sluter fred
33 När Jakob såg Esau komma på avstånd med sina 400 män
2 ställde han upp sin familj på led, de två bihustrurna och deras barn först, sedan Lea och hennes barn och Rakel och Josef sist.
3 Sedan gick Jakob i förväg, och när han närmade sig brodern bugade han sig djupt inför honom sju gånger.
4 Då sprang Esau fram för att möta honom och omfamnade honom och kysste honom, och de grät båda.
5 Sedan såg Esau på kvinnorna och barnen och frågade: Vilka är dessa människor som du har med dig? Det är mina barn, svarade Jakob.
6 Då kom bihustrurna fram med sina barn och bugade sig djupt inför Esau.
7 Sedan kom Lea med sina barn och bugade sig, och slutligen kom Rakel och Josef och bugade sig för honom.
8 Och vem tillhör alla dessa hjordar, som jag mötte när jag kom? frågade Esau.Jakob svarade: Det är min gåva till dig för att du ska bli vänligt stämd!
9 Käre bror, jag har tillräckligt, skrattade Esau. Behåll du vad du har.
10 Nej, var snäll och ta emot gåvorna svarade Jakob, för vilken lättnad är det inte att se ditt vänliga leende! Jag var lika rädd för att möta dig, som om jag skulle närmat mig Gud!
11 Ta därför emot mina gåvor, för Gud har varit generös mot mig, och jag har tillräckligt. Jakob stod alltså på sig och slutligen accepterade Esau gåvorna.
12 Låt oss gå nu, sa Esau. Jag och mina män tänker följa dig och visa vägen.
13 Men Jakob svarade: Som du kan se är några av barnen små, och hjordarna har sina ungar, och om de drivs alltför hårt kommer de att dö.
14 Gå du före oss, så kommer vi efter i vår egen takt. Vi ses i Seir.
15 Esau sa: Låt mig åtminstone lämna kvar några av mina män, som kan hjälpa dig och vara dina vägvisare.Nej, sa Jakob. Vi klarar oss bra själva. Gör som jag föreslår.
16 Esau startade alltså återresan till Seir samma dag,
17 men Jakob och hans familj fortsatte till Suckot. Där byggde han sig ett läger med inhägnader för hjordarna och boskapen. (Det är därför som platsen kallas Suckot, som betyder hyddor.)
Råd för gudstjänsten
1-2 Kära bröder jag är glad att ni har kommit ihåg och gjort allt som jag har undervisat er om.
3 Men det är en sak som jag vill påminna er om. En kvinna är ansvarig inför sin man, hennes man är ansvarig inför Kristus och Kristus är ansvarig inför Gud.
4 Det är därför som en man vanärar Kristus, om han har något på sitt huvud när han ber eller profeterar.
5 Och det är därför som en kvinna vanärar sin man, om hon offentligt ber eller profeterar barhuvad.
6 Om hon vägrar att ha något på huvudet kan hon lika gärna klippa av sig allt hår. Men eftersom det är en skam för en kvinna att få sitt huvud rakat bör hon använda sin slöja.
7 En man däremot bör inte ha något på sitt huvud. Han skapades till Guds avbild och återspeglar hans ära, men kvinnan är mannens ära.
8 Den förste mannen föddes inte av en kvinna, utan den första kvinnan kom från mannen.
9 Och den förste mannen, Adam, skapades inte för Evas skull, utan den första kvinnan, Eva, skapades för Adam.
10 Därför ska en kvinna stå under mannens beskydd, och genom att bära sin slöja visar hon inför änglarna att hon gör det.
11 Men kom ihåg att i Guds plan behöver männen och kvinnorna varandra.
12 För även om den första kvinnan kom från mannen, så har alla män fötts av kvinnor sedan dess, och både män och kvinnor kommer från Gud, deras Skapare.
13 Vad tycker ni själva om detta? Passar det sig att en kvinna ber offentligt utan att ha något på sitt huvud?
14-15 Är det inte naturligt att hon har det? Kvinnor är ju stolta över sitt långa hår som de ju använder som ett slags slöja. Om en man däremot är långhårig får han skämmas för det.
16 Om någon vill diskutera detta kan jag bara säga att varken hos oss eller i någon annan av Guds församlingar har man en annan uppfattning.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®