Revised Common Lectionary (Complementary)
37 Av David. Harmas icke över de onda, avundas icke dem som göra orätt.
2 Ty såsom gräs varda de snart avhuggna, och såsom gröna örter vissna de.
3 Förtrösta på HERREN, och gör vad gott är, förbliv i landet och beflita dig om redbarhet,
4 och hav din lust i HERREN: då skall han giva dig vad ditt hjärta begär.
5 Befall din väg åt HERREN och förtrösta på honom; han skall göra det.
6 Han skall låta din rättfärdighet gå fram såsom ljuset och din rätt såsom middagens sken.
7 Var stilla för HERREN och förbida honom, harmas icke över den vilkens väg är lyckosam, över den man som umgås med ränker.
8 Avhåll dig från vrede och låt förbittringen fara; harmas icke; därmed gör du blott illa.
9 Ty de onda skola varda utrotade, men de som vänta efter HERREN, de skola besitta landet.
10 Ännu en liten tid, så är den ogudaktige icke mer; och när du ser efter hans plats, då är han borta.
11 Men de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid.
39 Till de rättfärdiga kommer frälsning ifrån HERREN; han är deras värn i nödens tid.
40 HERREN hjälper dem och befriar dem; han befriar dem från de ogudaktiga och frälsar dem, ty de taga sin tillflykt till honom.
16 Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin hovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.»
17 Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i Josefs hus.
18 Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de sade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar; ty han vill nu störta sig på oss och överfalla oss och göra oss själva till trälar och taga ifrån oss våra åsnor.»
19 Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom vid ingången till huset
20 och sade: »Hör oss, herre. När vi förra gången voro härnere för att köpa säd till föda åt oss
21 och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck, penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka med oss.
22 Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till föda åt oss. Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra säckar.»
23 Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke; det är eder Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra säckar; edra penningar har jag fått.» Sedan hämtade han Simeon ut till dem.
24 Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att två sina fötter och gav foder åt deras åsnor.
25 Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta där.
26 När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till jorden.
27 Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med eder fader, den gamle, som I taladen om? Lever han ännu?»
28 De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare; han lever ännu.» Och de bugade sig och föllo ned för honom.
29 Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin, sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, den som I taladen om med mig?» Därpå sade han: »Gud vare dig nådig, min son.»
30 Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i sin kammare och grät där.
31 Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut och betvang sig och sade: »Sätten fram mat.»
32 Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är nämligen en styggelse för egyptierna.
33 Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin ålder; och männen sågo med förundran på varandra.
34 Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de drucko sig glada med honom.
8 Så finnes nu ingen fördömelse för dem som äro i Kristus Jesus.
2 Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri ifrån syndens och dödens lag.
3 Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det den var försvagad genom köttet, det gjorde Gud, då han, för att borttaga synden, sände sin Son i syndigt kötts gestalt och fördömde synden i köttet.
4 Så skulle lagens krav uppfyllas i oss, som vandra icke efter köttet, utan efter Anden.
5 Ty de som äro köttsliga, de hava sitt sinne vänt till vad köttet tillhör; men de som äro andliga, de hava sitt sinne vänt till vad Anden tillhör.
6 Och köttets sinne är död, medan Andens sinne är liv och frid.
7 Köttets sinne är nämligen fiendskap mot Gud, eftersom det icke är Guds lag underdånigt, ej heller kan vara det.
8 Men de som äro i ett köttsligt väsende kunna icke behaga Gud.
9 I åter ären icke i ett köttsligt väsende, utan i ett andligt, om eljest Guds Ande bor i eder; men den som icke har Kristi Ande, han hör icke honom till.
10 Om nu Kristus är i eder, så är väl kroppen hemfallen åt döden, för syndens skull, men Anden är liv, för rättfärdighetens skull.
11 Och om dens Ande, som uppväckte Jesus från de döda, bor i eder, så skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också edra dödliga kroppar levande, genom sin Ande, som bor i eder.