Revised Common Lectionary (Complementary)
Psalm 142
Bön om räddning från förföljarna
1 En sång av David. En bön när han var i grottan.
2 Jag höjer min röst och ropar till Herren,
jag höjer min röst och ber till Herren.
3 Jag utgjuter mitt bekymmer inför honom
och talar med honom om min nöd.
4 När min ande tynar bort i mig,
är du den som känner min stig.
På den väg jag skall gå,
har de lagt ut snaror för mig.
5 Se på min högra sida,
där finns ingen som känns vid mig.
Ingen tillflykt finns mer för mig,
ingen frågar efter min själ.
6 Jag ropar till dig, Herre.
Jag säger: "Du är min tillflykt,
min del i de levandes land."
7 Lyssna till mitt rop,
jag är i stort elände.
Rädda mig från mina förföljare,
de är mig för starka.
8 För min själ ut ur fängelset,
så att jag kan prisa ditt namn.
De rättfärdiga skall samlas omkring mig,
ty du gör väl mot mig.
Israels förödelse
9 Jag såg Herren stå vid altaret, och han sade:
Slå till pelarhuvudena så att trösklarna bävar,
och låt spillrorna falla över huvudet på alla som står där.
Dem som är kvar skall jag döda med svärd.
Ingen av dem skall kunna fly undan,
ingen av dem skall kunna rädda sig.
2 Om de än bröt sig in i dödsriket,
skulle min hand hämta dem därifrån.
Om de än for upp till himlen,
skulle jag störta dem ner därifrån.
3 Om de än gömde sig på toppen av Karmel,
skulle jag där leta fram dem och hämta dem ner.
Om de än gömde sig utom synhåll för mig på havets botten,
skulle jag där befalla ormen att bita dem.
4 Om de än gick bort i fångenskap framför sina fiender,
skulle jag befalla svärdet att komma dit och dräpa dem.
Ja, jag skall låta mitt öga vila på dem
till deras olycka och inte till deras lycka.
Judarnas sammansvärjning mot Paulus
12 När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka, förrän de hade dödat Paulus. 13 Det var mer än fyrtio män som hade sammansvurit sig, 14 och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en ed att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. 15 Därför skall ni nu tillsammans med Stora rådet anhålla hos befälhavaren att han skickar ner honom till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Själva står vi då beredda att döda honom, innan han kommer fram."
16 Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. 17 Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sade: "För den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom." 18 Officeren förde honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har något att berätta för dig." 19 Befälhavaren tog honom vid handen, förde honom åt sidan och frågade: "Vad är det du har att meddela mig?" 20 Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de skall utreda hans sak närmare. 21 Men låt dem inte övertala dig. Mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom, och de har svurit en ed att inte äta eller dricka förrän de har dödat honom. De står nu färdiga och väntar på att du skall säga ja till deras anhållan." 22 Befälhavaren lät den unge mannen gå sedan han uppmanat honom att inte tala om för någon att han hade berättat detta för honom.
Paulus förs till Cesarea
23 Därefter kallade befälhavaren till sig två av sina officerare och befallde dem: "Håll tvåhundra soldater beredda att i kväll vid niotiden gå till Cesarea, dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra spjutbärare. 24 Skaffa också riddjur och låt Paulus sitta upp och för honom oskadd till landshövdingen Felix."[a] 25 Och han skrev ett brev med följande innehåll:
26 "Klaudius Lysias hälsar den högt ärade landshövdingen Felix. 27 Den här mannen hade gripits av judarna, och de skulle just ta livet av honom, när jag kom med min trupp och befriade honom, sedan jag tagit reda på att han var romersk medborgare. 28 Och då jag ville veta varför de anklagade honom, förde jag ner honom till deras Stora råd. 29 Jag fann då att anklagelserna mot honom gällde tvistefrågor i deras lag, och att han inte anklagades för något som förtjänade dödsstraff eller fängelse. 30 Sedan jag blivit underrättad om en sammansvärjning mot honom, skickade jag honom genast till dig. Jag har också anmodat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig."
31 Soldaterna tog då med sig Paulus enligt den order de fått och förde honom under natten till Antipatris.[b] 32 Nästa dag lät de ryttarna fara vidare med honom och vände tillbaka till fästningen. 33 Ryttarna kom till Cesarea, lämnade fram brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. 34 Felix läste det och frågade från vilken provins han var. Och när han fick veta att han var från Cilicien, 35 sade han: "Jag skall höra dig när dina anklagare också har kommit." Sedan befallde han att Paulus skulle stå under bevakning i Herodes palats.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln