Revised Common Lectionary (Complementary)
Psalm 142
Bön om räddning från förföljarna
1 En sång av David. En bön när han var i grottan.
2 Jag höjer min röst och ropar till Herren,
jag höjer min röst och ber till Herren.
3 Jag utgjuter mitt bekymmer inför honom
och talar med honom om min nöd.
4 När min ande tynar bort i mig,
är du den som känner min stig.
På den väg jag skall gå,
har de lagt ut snaror för mig.
5 Se på min högra sida,
där finns ingen som känns vid mig.
Ingen tillflykt finns mer för mig,
ingen frågar efter min själ.
6 Jag ropar till dig, Herre.
Jag säger: "Du är min tillflykt,
min del i de levandes land."
7 Lyssna till mitt rop,
jag är i stort elände.
Rädda mig från mina förföljare,
de är mig för starka.
8 För min själ ut ur fängelset,
så att jag kan prisa ditt namn.
De rättfärdiga skall samlas omkring mig,
ty du gör väl mot mig.
En klagosång och kallelse till omvändelse
5 Hör följande ord som jag vill stämma upp likt en klagosång över er, ni av Israels hus:
2 "Fallen är hon och kan inte mer stiga upp,
jungfrun Israel!
Hon ligger övergiven på sin egen mark.
Ingen finns som reser henne upp."
3 Ty så säger Herren, Herren:
Den stad som tusen brukade dra ut ifrån,
skall få hundra kvar,
och den som hundra brukade dra ut ifrån,
skall få tio kvar, för Israels hus.
4 Så säger Herren till Israels hus:
Sök mig och ni skall leva.
5 Men sök inte Betel,
kom inte till Gilgal
och gå inte till Beer-Sheba,
ty Gilgal skall föras bort i fångenskap,
och av Betel skall inget bli kvar.
6 Sök Herren och ni skall leva.
Annars skall han komma över Josefs hus
likt en eld som förtär,
och ingen kan släcka den
så att Betel räddas.
7 Ni förvandlar rätten till malört
och slår ner rättfärdigheten till marken.
8 Han är den som har gjort Sjustjärnorna och Orion,
han som förvandlar djupa mörkret till morgon
och gör dagen mörk som natten,
han som kallar på havets vatten
och häller ut det över jorden -
Herren är hans namn.
9 Han är den som låter fördärv blixtra fram över de mäktiga,
så att fördärv drabbar befästa borgar.
Paulus fängslas
27 De sju dagarna närmade sig sitt slut, när judarna från Asien fick se Paulus i templet. De hetsade då upp hela folkmassan, grep honom 28 och ropade: "Israelitiska män, hjälp oss! Det är den här mannen som överallt undervisar alla och talar mot vårt folk och mot vår lag och denna plats. Och nu har han dessutom tagit med sig greker in i templet och orenat denna heliga plats." 29 De hade nämligen tidigare sett Trofimus från Efesus ute i staden tillsammans med Paulus och räknade med att Paulus hade tagit honom med sig in i templet. 30 Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.
31 Just som de stod i begrepp att döda honom, rapporterades det upp till garnisonens befälhavare att Jerusalem var i uppror. 32 Han tog då genast soldater och befäl med sig och ryckte ut mot dem. Så snart folket fick se befälhavaren och soldaterna, slutade de att misshandla Paulus. 33 Befälhavaren trädde då fram, grep honom och befallde att han skulle beläggas med dubbla kedjor. Sedan frågade han vem det kunde vara och vad han hade gjort. 34 Somliga i folkmassan skrek ett, andra något annat, och då han mitt under allt tumult inte kunde få klart besked, befallde han att denne skulle föras till fästningen.[a] 35 När man kom fram till trappan, blev soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på, 36 ty de följde efter och skrek: "Bort med honom!"
37 Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren: "Får jag säga något till dig?" Han svarade: "Du kan ju grekiska! 38 Då är du alltså inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och förde de fyra tusen knivmännen[b] ut i öknen." 39 Paulus svarade: "Jag är jude, från Tarsus i Cilicien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln