Revised Common Lectionary (Complementary)
Gud låter sin godhet flöda över
1-2 Gud, vi kommer inför dig i stilla tillbedjan på berget Sion för att uppfylla vårt löfte.
3 Eftersom du svarar på bön, kommer alla människor till dig.
4 Du förlåter oss de synder som ständigt plågar oss.
5 Lyckliga är de som du har utvalt till att bo nära dig i ditt heliga tempel. Där ska du välsigna oss med allt det goda från ditt hus.
6 Med väldiga gärningar och med stor makt kommer du att försvara oss mot våra fiender. Gud, du som frälser oss, du är en tillflykt för jordens alla folk, även för dem som bor i avlägsna länder.
7 Med din oerhörda styrka har du format bergen.
8 Du stillar det stormande havet och låter dess vågor lägga sig. Också de upproriska folken får du att tiga.
9 Det du gör förvånar alla jordens innevånare. Från öster till väster jublar man inför dig.
10 Du vattnar jorden för att göra den bördig. Guds floder torkar aldrig ut! Därför får ditt folk stora och rika skördar.
11 Du vattnar de upplöjda fälten och regnskurar mjukar upp den torra jorden så att säden kan gro.
12-13 På grund av din godhet skänker du oss rika skördar. Till och med i vildmarken finns gröna, saftiga ängar, och från höjderna hörs glädjerop.
14 På ängarna trängs fårhjordar, och i dalarna växer säden. Hela världen sjunger och ropar av glädje!
Solen står stilla
10 När Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, hörde att Josua hade besegrat Ai och dödat kungen där, på samma sätt som han hade gjort i Jeriko, och hur invånarna i Gibeon hade lyckats få ett fredsfördrag med Israel och blivit dess allierade,
2 blev han fruktansvärt rädd. Gibeon var nämligen en stor stad, lika stor som någon av kungastäderna och mycket större än Ai, och dess män var kända för att vara verkliga krigare.
3 Adoni-Sedek skickade därför ett meddelande till kung Hoham i Hebron, kung Piram i Jarmut, kung Jafia i Lakis och kung Debir i Eglon.
4 Kom och hjälp mig att besegra gibeoniterna, skrev han. De har slutit fred med Josua och Israels folk.
5 Dessa fem amoreiska kungar slog alltså samman sina arméer och anföll gemensamt Gibeon.
6 Då sände männen i Gibeon omedelbart bud till Josua i Gilgal. Kom och hjälp dina tjänare! bad de. Skynda er! Alla amoreiska kungar som bor i bergsbygderna anfaller oss gemensamt med sina arméer.
7 Josua och israeliternas armé lämnade då Gilgal för att undsätta Gibeon.
8 Var inte rädd för dem, sa Herren till Josua. De är redan besegrade! Inte en enda av dem ska kunna stå emot dig.
9 Josua och armén marscherade hela natten och överrumplade fienden.
10 Herren lät det bli panik bland dem när de fick se israeliterna. De blev fullständigt besegrade, och israeliterna förföljde de överlevande ända bort till Bet-Horon, Aseka och Mackeda och dödade många av dem.
11 Och när de under sin flykt undan israeliterna rusade nerför sluttningen mot Bet-Horon, lät Herren en fruktansvärd hagelstorm komma över dem, och den följde dem hela vägen fram till Aseka. Fler blev dödade av hagel än av israeliternas svärd.
12 Medan israeliterna förföljde fienden bad Josua högt: Låt solen stå stilla över Gibeon och låt månen stå kvar i Ajalons dal!
13 Och solen och månen flyttade sig inte förrän Israels armé hade slagit fiendehärarna! Detta finns närmare skildrat i Den redliges bok. Solen stod kvar uppe på himlen nästan ett helt dygn!
14 Det har aldrig tidigare och inte heller senare hänt att Herren har hindrat solen att gå ner som svar på en mans bön. Det var Herren som stred för Israel den dagen.
Jesus går på vattnet
45 Omedelbart därefter bad Jesus sina lärjungar att gå tillbaka till båten och fara över sjön till Betsaida, där han senare skulle möta dem. Själv stannade han kvar för att se till att folket gick hem.
46 Därefter gick han upp på ett berg för att be.
47 När det blev natt var lärjungarna med sin båt fortfarande långt ute på sjön. Jesus, som var ensam kvar på land,
48 såg hur de slet med årorna och kämpade mot vinden och vågorna.Vid tretiden på morgonen kom han gående ut till dem på vattnet, och för ett ögonblick såg det ut som om han tänkte gå förbi dem.
49 Då lärjungarna såg att någon rörde sig vid sidan av båten skrek de av rädsla, för de trodde att det var ett spöke.
50 Och allesammans såg honom och blev dödsförskräckta.Men i samma ögonblick talade han till dem: Det är ingen fara, sa han. Det är jag! Var inte rädda!
51 Sedan steg han i båten och vinden lade sig.Lärjungarna var fullständigt förbryllade och visste inte vad de skulle säga.
52 Det hade ännu inte gått upp för dem vem han var, inte ens efter undret kvällen innan då så många fick bröd att äta, för de hade svårt för att tro.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®