Revised Common Lectionary (Complementary)
Guds godhets rikedom
65 För körledaren. En psalm av David,
en sång.
2 (A) Gud, dig lovar man i stillhet[a] i Sion.
Till dig uppfyller man löften.
3 Du som hör bön,
till dig kommer alla människor.
4 (B) Synderna[b] är mig[c] övermäktiga,
du är den som sonar våra brott.
5 (C) Salig är den som du utväljer,
som får komma dig nära
och bo i dina gårdar[d].
Låt oss mättas
av det goda i ditt hus,
det heliga i ditt tempel.
6 (D) Du bönhör oss i rättfärdighet
med förunderliga gärningar,
du vår frälsnings Gud,
du tillflykt för jordens alla ändar
och för havet i fjärran.
7 Du gör bergen fasta med din makt,
du är rustad med kraft.
8 (E) Du stillar havens brus,
böljornas brus och folkens oro.
9 De som bor vid jordens ändar
häpnar för dina tecken,
öster och väster[e]
fyller du med jubel.
10 (F) Du tar hand om jorden
och vattnar den,
du gör den mycket rik.
Guds flod är full av vatten.
Du skaffar säd åt människorna
när du så bereder jorden.
11 (G) Du vattnar dess fåror
och jämnar det plöjda,
du mjukar upp den med skurar
och välsignar dess gröda.
12 (H) Du kröner året[f] med ditt goda,
dina spår dryper av rikedom.
13 (I) Vildmarkens beten dryper,
höjderna klär sig i glädje,
14 ängarna fylls av hjordar
och dalarna täcks med säd.
Man ropar av glädje och sjunger.
Amoreerna besegras
10 (A) Men Adoni-Sedek,[a] kungen i Jerusalem, fick höra att Josua hade intagit Ai och vigt det åt förintelse, och att han hade gjort med Ai och dess kung på samma sätt som han gjort med Jeriko och dess kung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med Israel och fick bo mitt ibland dem. 2 Adoni-Sedek och hans folk var mycket rädda, för Gibeon var en stor stad, som en av kungastäderna, större än Ai, och alla dess män var tappra krigare.
3 Därför sände Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, bud till kung Hoham i Hebron, till kung Piram i Jarmut, till kung Jafia i Lakish och till kung Debir i Eglon och lät säga: 4 ”Kom upp till mig och hjälp mig så att vi kan slå gibeoniterna, för de har ingått fred med Josua och Israels barn.” 5 Då samlades de fem amoreiska kungarna – kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon – och drog upp dit med alla sina härar och belägrade Gibeon och angrep det.
6 Men gibeoniterna sände bud till Josua i lägret vid Gilgal: ”Dra inte bort din hand från dina tjänare, utan kom upp till oss fort och rädda oss och hjälp oss. Kungarna över amoreerna som bor i bergsbygden har alla förenat sig mot oss.”
7 Då drog Josua dit från Gilgal med allt sitt krigsfolk och alla sina tappraste krigare. 8 (B) Herren sade till Josua: ”Var inte rädd för dem, för jag har gett dem i dina händer. Ingen av dem ska kunna stå dig emot.” 9 Efter att ha ryckt fram hela natten från Gilgal kom Josua plötsligt över dem.
10 (C) Och Herren lät dem drabbas av panik inför Israel och tillfogade dem ett stort nederlag vid Gibeon och förföljde dem på vägen upp till Bet-Horon och dödade dem ända till Aseka och Mackeda. 11 (D) Och när de under sin flykt för Israel hade kommit till sluttningen som går ner från Bet-Horon, lät Herren stora stenar falla över dem från himlen, hela vägen till Aseka, så att de dog. De som dödades genom hagelstenarna var fler än de som Israels barn dödade med svärd.
Solen står stilla
12 På den dagen då Herren gav amoreerna i israeliternas våld talade Josua till Herren inför hela Israel:
”Sol, stå stilla i Gibeon,
måne, i Ajalons dal!”
13 (E) Och solen stod stilla
och månen blev stående
tills folket hade hämnats
på sina fiender.
Detta står skrivet i ”Den redliges bok[b]”. Solen blev stående mitt på himlen och gjorde sig ingen brådska att gå ner för att fullborda dagen. 14 Aldrig har någon dag varit som denna, varken förr eller senare, då Herren lyssnade till en mans ord. Herren stred för Israel.
Jesus går på vattnet
45 (A) Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida[a], medan han själv sände i väg folket. 46 Och när han hade tagit farväl av dem, gick han upp på berget för att be.
47 På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. 48 Han såg hur lärjungarna slet med rodden, för de hade vinden emot sig. Mot slutet av natten[b] kom han till dem, gående på sjön, och han skulle just gå förbi dem. 49 När de fick se honom gå på sjön trodde de att det var ett spöke, och de skrek, 50 för alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast med dem och sade till dem: "Var lugna. Det Är Jag[c]. Var inte rädda." 51 (B) Sedan steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. De var helt utom sig av häpnad, 52 för de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var förhärdade.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation