Revised Common Lectionary (Complementary)
Guds godhets rikedom
65 För körledaren. En psalm av David,
en sång.
2 (A) Gud, dig lovar man i stillhet[a] i Sion.
Till dig uppfyller man löften.
3 Du som hör bön,
till dig kommer alla människor.
4 (B) Synderna[b] är mig[c] övermäktiga,
du är den som sonar våra brott.
5 (C) Salig är den som du utväljer,
som får komma dig nära
och bo i dina gårdar[d].
Låt oss mättas
av det goda i ditt hus,
det heliga i ditt tempel.
6 (D) Du bönhör oss i rättfärdighet
med förunderliga gärningar,
du vår frälsnings Gud,
du tillflykt för jordens alla ändar
och för havet i fjärran.
7 Du gör bergen fasta med din makt,
du är rustad med kraft.
8 (E) Du stillar havens brus,
böljornas brus och folkens oro.
9 De som bor vid jordens ändar
häpnar för dina tecken,
öster och väster[e]
fyller du med jubel.
10 (F) Du tar hand om jorden
och vattnar den,
du gör den mycket rik.
Guds flod är full av vatten.
Du skaffar säd åt människorna
när du så bereder jorden.
11 (G) Du vattnar dess fåror
och jämnar det plöjda,
du mjukar upp den med skurar
och välsignar dess gröda.
12 (H) Du kröner året[f] med ditt goda,
dina spår dryper av rikedom.
13 (I) Vildmarkens beten dryper,
höjderna klär sig i glädje,
14 ängarna fylls av hjordar
och dalarna täcks med säd.
Man ropar av glädje och sjunger.
Den första plågan – vattnet blir blod
14 Därefter sade Herren till Mose: ”Faraos hjärta är hårt, han vägrar att släppa folket. 15 Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och ta i din hand staven som förvandlades till en orm. 16 Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. 17 Därför säger Herren så: Genom detta ska du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen ska jag slå Nilens vatten så att det förvandlas till blod[a]. 18 Fiskarna i floden ska dö, och Nilen ska stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden.” 19 Och Herren sade till Mose: ”Säg till Aron: Ta din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så ska de bli blod. Över hela Egyptens land ska det vara blod, både i träkärl och stenkärl.”
20 (A) Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod. 21 Fiskarna i Nilen dog och floden stank så att egyptierna inte kunde dricka vattnet från floden. Det var blod i hela Egyptens land.
22 Men de egyptiska spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Och faraos hjärta förblev hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt. 23 Farao gick därifrån hem till sitt palats och brydde sig inte om det heller. 24 Och i hela Egypten grävde man efter dricksvatten kring Nilen, eftersom vattnet i floden inte var drickbart.
Stormen
13 När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin föresats. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. 14 Men snart därefter svepte en kraftig stormvind[a], den så kallade Nordosten, ner från ön. 15 Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva. 16 Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten[b]. 17 När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna släppte de ner drivankaret[c] och lät skeppet driva.
18 Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord, 19 och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön. 20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.
21 Ingen hade nu ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. 22 Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. 23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, 24 (A) och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25 Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. 26 Vi måste bara stranda på en ö."
Skeppsbrottet
27 När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet[d], började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28 De lodade och fick tjugo famnars djup. Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.[e] 29 De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.
30 Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. 31 Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade." 32 Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.
33 Strax innan det började dagas uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit. 34 (B) Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." 35 När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. 36 Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.
37 Vi var allt som allt 276 personer ombord. 38 Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation