Revised Common Lectionary (Complementary)
Psalm 65
Guds godhets rikedom
1 För sångmästaren, en psalm av David, en sång.
2 Gud, dig lovar man i stillhet i Sion,
till dig får man infria löften.
3 Du som hör bön,
till dig kommer alla människor.
4 Syndiga gärningar är mig övermäktiga,
du är den som sonar våra överträdelser.
5 Salig är den som du utväljer
och låter komma dig nära,
han får bo i dina gårdar.
Låt oss bli mättade av det goda i ditt hus,
det heliga i ditt tempel.
6 Du bönhör oss i rättfärdighet
med gärningar som väcker förundran,
du, vår frälsnings Gud,
som är en tillflykt för alla jordens ändar
och för havet i fjärran.
7 Du gör bergen fasta genom din kraft,
du är rustad med makt.
8 Du stillar havens brus,
deras böljors brus och folkens larm.
9 De som bor vid jordens ändar
häpnar för dina tecken,
österland och västerland uppfyller du med jubel.
10 Du tar dig an jorden och vattnar den,
du gör den mycket rik.
Guds källa har vatten till fyllest.
Du skaffar säd åt människorna,
när du så bereder jorden.
11 Dess fåror vattnar du
och jämnar det som är upplöjt.
Med regnskurar mjukar du upp jorden
och välsignar det som växer på den.
12 Du kröner året med ditt goda,
dina fotspår dryper av fetma.
13 Betesmarkerna i öknen dryper,
höjderna klär sig i glädje.
14 Ängarna är fulla av hjordar,
dalarna är täckta med säd.
Man höjer jubelrop och sjunger.
Den första plågan - Nilens vatten förvandlas till blod
14 Därefter sade Herren till Mose: "Faraos hjärta är tillslutet, han vägrar att släppa folket. 15 Men gå till honom på morgonen då han går ut till vattnet. Ställ dig i hans väg på stranden av Nilen och tag i din hand staven som förvandlades till en orm. 16 Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen. Men se, hittills har du inte velat lyssna. 17 Därför säger Herren så: Genom detta skall du förstå att jag är Herren. Se, med staven som jag håller i handen skall jag slå på Nilens vatten, och det skall förvandlas till blod. 18 Fiskarna i floden skall dö, och Nilen skall stinka så att egyptierna inte kan dricka vattnet i floden." 19 Och Herren sade till Mose: "Säg till Aron: Tag din stav och räck ut handen över Egyptens vatten, över dess strömmar, kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skall de bli blod. Ja, över hela Egyptens land skall det vara blod, både i träkärl och stenkärl."
20 Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod. 21 Fiskarna i Nilen dog och floden stank så att egyptierna inte kunde dricka vattnet från floden. Det var blod i hela Egyptens land. 22 Men de egyptiska spåmännen gjorde samma tecken genom sina magiska konster. Och faraos hjärta förblev hårt så att han inte lyssnade på dem, alldeles som Herren hade sagt. 23 Farao gick därifrån hem till sitt palats och brydde sig inte heller om detta. 24 Men i hela Egypten grävde man efter dricksvatten kring Nilen, eftersom vattnet i floden inte var drickbart.
Stormen
13 När så en svag sydlig vind blåste upp, menade de att de kunde genomföra vad de hade föresatt sig. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. 14 Inte långt därefter svepte en kraftig virvelstorm, den så kallade Nordosten, ner från ön. 15 Då skeppet fångades upp av den och inte kunde hålla upp mot vinden, gav vi efter och lät det driva. 16 Vi kom i lä bakom en liten ö som heter Kauda och lyckades med knapp nöd bärga skeppsbåten. 17 När de hade dragit upp den, tog de nödutrustningen i bruk och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda att de skulle kastas upp på Syrtenbankarna, lade de ut drivankaret[a] och lät skeppet driva. 18 Då vi var hårt ansatta av stormen, började de dagen därpå kasta lasten överbord, 19 och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning överbord. 20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och stormen låg på, så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.
21 De hade nu inte ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män borde ha lytt mitt råd att inte lägga ut från Kreta och så undvikit denna skada och förlust. 22 Och nu uppmanar jag er att vara vid gott mod. Inte en enda av er skall mista livet, bara fartyget skall gå under. 23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen bredvid mig i natt, 24 och han sade: Frukta inte, Paulus. Du skall stå inför kejsaren. Och se, alla dem som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25 Var därför vid gott mod, ni män. Ty den tilltron har jag till Gud att det blir som han har sagt mig. 26 Men vi måste kastas upp på en ö."
Skeppsbrottet
27 Den fjortonde natten kom och vi drev omkring på Adriatiska havet. Vid midnatt började sjömännen förstå att de närmade sig land. 28 De lodade och fann tjugo famnars djup. Kort därefter lodade de igen och fann att djupet var femton famnar. 29 De var rädda för att vi skulle driva upp på något skarpt skär och kastade därför ut fyra ankare från aktern och längtade efter att det skulle bli dag. 30 Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet och firade ner skeppsbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. 31 Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte dessa stannar kvar ombord, kan ni inte räddas." 32 Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva.
33 Just innan det dagades uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit något. 34 Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er skall förlora så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." 35 När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla och bröt det och började äta. 36 Då fick alla nytt mod och tog sig mat, också de. 37 Vi var allt som allt tvåhundrasjuttiosex personer ombord. 38 Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln