Revised Common Lectionary (Complementary)
En lovsång för Guds godhet
107 Tacka Herren för att han är god mot oss, och för att hans kärlek aldrig upphör.
2 Har Herren befriat dig? Tala då om det! Berätta för andra att han har räddat dig ur dina fienders våld!
3 Han har fört de fångna tillbaka från jordens alla hörn,
23 Åter andra seglade på haven med gods och varor.
24 Där upplevde de Guds makt och blev vittnen till det han gjorde.
25 Han kallade på stormvindarna, och vågorna började gå höga.
26 Fartygen reste sig mot skyn och störtade sedan mot djupen bland de virvlande vågorna. Sjömännen vred sig av skräck,
27 och de raglade som berusade för de såg inte längre någon utväg.
28 Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem.
29 Han lugnade stormen och stillade vågorna.
30 De gladde sig över att det äntligen hade blivit lugnt, och Gud förde dem till den hamn dit de ville.
31 O, tänk om dessa människor bara ville prisa Herren för hans kärlek och för allt underbart han gjort!
32 Låt dem prisa honom och upphöja honom när folket samlas, och låt dem lova honom inför folkets ledare.
29 Job fortsatte sitt försvar:
2 Jag längtar tillbaka till den tid när Gud tog hand om mig,
3 när han visade mig vägen så att jag kunde vandra trygg genom mörkret.
4 Ja, jag tänker på mina unga år, när jag i familjen upplevde Guds vänskap,
5 när den Allsmäktige fortfarande alltid var med mig, när mina barn fanns runt omkring mig
6 och när mina planer hade framgång och allt lyckades väl!
7 På den tiden när jag gick ut till stadsporten för att ta min plats,
8 såg de yngre mig och gick åt sidan, och till och med de äldre reste sig av respekt för mig.
9 Furstar stod tysta inför mig utan att säga ett ord.
10 De högsta tjänstemännen i staden hade inget att säga.
11 Alla stämde in i vad jag sa. Alla som såg mig talade väl om mig,
12 därför att jag hjälpte de fattiga i deras nöd och de faderlösa, som inte hade någon att vända sig till.
13 Jag hjälpte alla som hade det svårt, och de välsignade mig. Jag gjorde livet lite lättare för utsatta änkor.
14 Allt jag gjorde var rätt och riktigt, för rättfärdigheten var min dräkt!
15 Jag var den blindes ögon och den lames fötter.
16 Jag var som en far för de fattiga och såg till att också främlingar behandlades rättvist.
17 Jag krossade käkarna på ogudaktiga förtryckare och fick dem att släppa sina offer.
18 Jag trodde att jag skulle få dö stilla och lugnt i mitt eget hus efter ett långt och rikt liv.
19 'Allt jag gör kommer att ha framgång
20 Jag kommer alltid att få ha det så här bra och allt kommer att utvecklas väl.'
I Troas uppväcker Paulus Eutychos från de döda
20 När allt var över skickade Paulus efter lärjungarna. Han höll ett avskedstal och tog farväl av dem och började sin resa till Grekland.
2 På vägen dit talade han till de troende i alla städer som han kom till.
3 Han stannade tre månader i Grekland och skulle just segla till Syrien när han upptäckte att judarna sammangaddat sig mot honom och tänkte ta livet av honom. Därför bestämde han sig för att först resa norrut, genom Makedonien.
4 Många män gjorde sällskap med honom ända till Turkiet. Det var Sopatros från Beroia, Pyrrhos son, Aristarchos och Secundus från Thessalonike. Vidare Gaius från Derbe, Timotheos samt Tychikos och Trofimos, som var på väg hem till Turkiet.
5 De hade rest i förväg och väntade på oss i Troas.
6 Så snart påskhögtiden var över gick vi ombord på en båt i Filippi i norra Grekland, och fem dagar senare kom vi till Troas i Turkiet där vi stannade en vecka.
7 På söndagen samlades vi för att fira Herrens måltid, och Paulus talade Herrens ord. Och eftersom han skulle resa nästa dag, talade han ända till midnatt.
8 Rummet på övre våningen, där vi var samlade, var upplyst av många fladdrande oljelampor.
9 En ung man som hette Eutychos somnade när Paulus talade så länge. Han satt på fönsterbrädan och föll ner från tredje våningen och slog ihjäl sig.
10-12 Paulus sprang då ner och tog honom i sina armar: Oroa er inte, sa han, han kommer att klara sig! Och det gjorde han! En känsla av både respekt och glädje fyllde alla de närvarande. De gick sedan allesammans tillbaka upp och åt Herrens måltid tillsammans. Sedan fortsatte Paulus att tala ytterligare en stund, och det hann bli morgon innan han slutligen lämnade dem.
Paulus tar avsked av de kristna i Efesos
13 Paulus tog sedan landvägen till Assos, medan vi andra reste dit i förväg med båt.
14 Han förenade sig sedan med oss i Assos, och vi seglade tillsammans till Mitylene.
15 Nästa dag passerade vi Chios. Dagen därpå kom vi till Samos, och en dag senare anlände vi till Miletos.
16 Paulus hade bestämt sig för att inte stanna i Efesos den här gången. Han hade bråttom att hinna till Jerusalem för att om möjligt kunna vara med om pingsthögtiden.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®