Revised Common Lectionary (Complementary)
Gud, ditt tempel ligger i ruiner
74 Gud, varför har du förkastat oss för evigt? Varför är du vred på oss som lever som får på dina egna ängar?
2 Kom ihåg att vi är ditt folk, som du i gamla tider befriade från slaveri och gjorde till din egendom! Du utvalde Jerusalem som ditt hem på jorden!
3 Vandra genom de fruktansvärda ruinerna i staden och se hur fienden har ödelagt ditt tempel!
4 Där har de vrålat ut sitt segerrop och ställt upp sina avgudar som tecken på sin seger.
5-6 Allt ligger i spillror och liknar en skog som skövlats. De kom med sina hammare och yxor och vandaliserade och slog sönder de dyrbara träpanelerna.
7 De satte eld på templet, så att det brann ner till grunden. Ditt tempel, Herre, där vi tillbad dig!
8 Låt oss utplåna varje spår av Gud, sa de, och gick genom hela landet och brände ner alla gudstjänsthus där vi hade tillbett dig.
9-10 Det finns inget kvar som visar att vi är ditt folk. Profeterna är borta. Vem kan säga när allt detta kommer att sluta? Hur länge, Gud, kommer du att tillåta våra fiender att håna dig? Ska de för all framtid få dra ditt namn i smutsen?
11 Varför griper du inte in? Varför står du med händerna i kors? Nej, höj din starka hand och visa din makt!
12 Gud, sedan urminnes tid har du varit vår kung. Du har ofta räddat landet.
13-14 Med din styrka delade du Röda havet. Du krossade sjöodjurets huvud, och dess kropp gav du som mat åt ökenstammarna!
15 På din befallning rann källorna upp för att ge vatten åt ditt folk, för att sedan låta starka strömmar torka ut.
16 Du skapade dag och natt, och månen, stjärnorna och solen tillhör dig.
17 Hela världen är i dina händer. Du skapade också sommaren och vintern.
18 Men se, Herre, hur fienderna hånskrattar åt dig. Se hur oförskämda de är då de hädar ditt namn.
19 Herre, fräls oss! Utlämna inte ditt folk åt dessa rovdjur, för du vet hur hjälplösa vi är.
20 Kom ihåg ditt löfte! Landet är fyllt av mörker, och våldet breder ut sig till varje hörn.
21 Herre, låt inte ditt nertrampade folk ständigt förolämpas! Ge de fattiga och behövande orsak att prisa ditt namn!
22 Res dig, Gud, och försvara oss inför våra fiender. Kom ihåg de förolämpningar dessa upprorsmakare har vräkt ur sig mot dig dag efter dag.
23 Ha inte överseende med dina fienders skrik och smädelser som bara blir värre och värre.
David i Sauls tjänst
14 Herrens Ande hade däremot lämnat Saul. En ond ande hade kommit i stället, och Herren tillät att den plågade Saul.
15-16 Några av Sauls rådgivare föreslog ett botemedel:Gud låter en ond ande plåga dig, men vi föreslår att vi får söka reda på någon som kan spela harpa. Harpans toner får dig att må bättre om anden skulle plåga dig.
17 Saul sa: Nåväl, leta reda på någon som är duktig att spela.
18 En av rådgivarna sa att han kände till en ung pojke i Betlehem, son till en man som hette Isai. Pojken var inte bara skicklig att spela harpa, han var också modig, vacker och stark, och han hade ett gott omdöme. Sedan tillade han: Dessutom är Herren med honom.
19 Saul sände därför en budbärare till Isai och bad att han skulle skicka sin son David, som vaktar fåren.
20 Isai lastade en åsna med bröd och vin och skickade dessutom en ung get med David.
21 Saul tyckte om David ifrån första ögonblicket, och David blev en av hans livvakter.
22 En tid senare skrev Saul till Isai: Låt David stanna i min tjänst. Jag är mycket nöjd med honom.
23 Varje gång den onde anden kom över Saul, spelade David på harpan. Då mådde Saul bättre, och den onde anden lämnade honom.
Tusenårsriket
20 Sedan såg jag en ängel som kom ner från himlen med nyckeln till den bottenlösa avgrunden. Ängeln hade också en tung kedja i sin hand.
2 Han grep draken - den gamle ormen, som är Satan själv - och band honom i tusen år.
3 Han kastade ner honom i den bottenlösa avgrunden, som han sedan stängde och låste. Och han förseglade dörren så att han inte kunde bedra folken längre, förrän de tusen åren hade gått. Därefter ska han åter släppas ut för en kort tid.
4 Sedan såg jag troner, och de som satt på dem fick rätt att döma. Och jag såg de människor som hade blivit halshuggna därför att de vittnat om Jesus och predikat Guds ord. De hade inte tillbett vilddjuret eller hans bild och hade inte hans m¤rke p¦ sina pannor eller sina h¤nder. De hade f¦tt liv igen, och nu regerade de med Kristus i tusen ¦r.
5 Detta var den första uppståndelsen. (Resten av de döda kom inte tillbaka till livet förrän de tusen åren var över.)
6 De som får vara med om den första uppståndelsen är välsignade och heliga. För dem innebär inte den andra döden någon fasa, för de kommer att vara Guds och Kristi präster och ska regera med honom i tusen år.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®