Revised Common Lectionary (Complementary)

Psalm 130

Ur djupaste nöd

¹ En vallfartssång.

Herrens straff

³⁴ När nu Herren hörde era ord, blev han vred och svor en ed: ³⁵ "Inte någon av dessa män i detta onda släkte skall få se det goda land som jag med ed har lovat att ge åt era fäder, ³⁶ ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han skall få se det, och åt honom och hans barn skall jag ge det land som han har satt sin fot på, därför att han i allt har följt Herren."

³⁷ Också på mig blev Herren vred för er skull. Han sade: "Inte heller du skall komma dit in. ³⁸ Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma dit in. Honom skall du inge mod, ty han skall dela landet åt Israel som arv. ³⁹ Och era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de skall komma dit in. Åt dem skall jag ge landet, och de skall ta det i besittning. ⁴⁰ Men ni skall vända om och bege er mot öknen i riktning mot Röda havet."

5 ¹ Vi vet att om vårt jordiska tält^[a] rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en boning som inte är gjord med händer, en evig boning i himlen. ² Så länge vi bor i detta tält, suckar vi därför och längtar att få ikläda oss vår himmelska boning, ³ ty när vi är klädda i den skall vi inte stå där nakna. ⁴ Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill inte bli avklädda utan överklädda, för att det som är dödligt skall bli uppslukat av livet. ⁵ Och den som har berett oss för detta är Gud, som har gett oss Anden som en handpenning.