Revised Common Lectionary (Complementary)
Den oskyldiges bön om Herrens dom
7 En klagopsalm av David, som sjöng den till Herren på grund av benjaminiten Kushs ord[a].
2 Herre min Gud, jag flyr till dig.
Fräls mig från alla som jagar mig,
rädda mig!
3 (A) Annars river de min själ som lejon,
rycker bort mig utan räddning.
4 (B) Herre min Gud,
om jag har gjort detta,
om jag har orätt på mina händer,
5 (C) om jag lönat min vän med ont
eller plundrat min ovän
utan orsak –
6 låt då fienden jaga min själ
och hinna upp mig,
låt honom trampa mitt liv
till marken
och lägga min ära[b] i stoftet. Sela
7 (D) Res dig, Herre, i din vrede,
stå upp mot mina
fienders raseri!
Vakna till min hjälp[c],
du som har kallat till dom.
8 Låt skaran av folkslag
samlas omkring dig,
trona åter över dem i höjden.
9 (E) Herren håller dom över folken.
Döm mig, Herre,
efter min rättfärdighet,
efter den fullkomlighet
som täcker mig.
10 (F) Gör slut på de gudlösas ondska,
låt den rättfärdige stå fast!
Du som prövar hjärtan och njurar[d]
är en rättfärdig Gud.
11 (G) Min sköld är hos Gud,
han frälser dem
som har ärliga hjärtan.
12 (H) Gud är en rättfärdig domare,
en Gud som visar sin vrede
varje dag.
13 (I) Om någon inte omvänder sig
slipar han sitt svärd,
han spänner sin båge[e]
och laddar den[f],
14 (J) han förbereder
sina dödliga vapen
och gör sina pilar brinnande.
15 (K) Se, han är dräktig med ondska,
han går havande med olycka
och föder lögn.
16 (L) Han gräver en grop
och gör den djup,
men faller själv i graven
han grävde.
17 (M) Hans ondska slår tillbaka
mot hans eget huvud,
hans våld drabbar
hans egen hjässa.
18 (N) Jag vill tacka Herren
för hans rättfärdighet
och lovsjunga
Herren den Högstes namn.
3 Ester talade på nytt till kungen. Hon föll ner för hans fötter och grät och bad att han skulle avvärja agagiten Hamans ondska och hindra den plan som han hade tänkt ut mot judarna. 4 (A) Kungen räckte ut guldspiran mot Ester och hon steg upp och stod inför kungen. 5 (B) Hon sade: ”Om kungen finner för gott, och om jag funnit nåd inför honom och det är rimligt inför kungen och om jag är till behag för honom, låt då en skrivelse gå ut för att återkalla breven med den plan som agagiten Haman, Hammedatas son, skrev att förgöra judarna i kungens alla provinser. 6 (C) Hur skulle jag klara av att se den olycka som annars drabbar mitt folk? Ja, hur skulle jag klara att se mina landsmän förgöras?”
7 Då sade kung Ahasveros till drottning Ester och till juden Mordokaj: ”Hamans hus har jag gett Ester, och själv har han hängts på en påle därför att han ville bära hand på judarna. 8 (D) Skriv nu ni i kungens namn en skrivelse om judarna så som ni finner lämpligt, och förse den med kungens sigill. En skrivelse som är utfärdad i kungens namn och försedd med kungens sigill kan inte återkallas.”
9 (E) Samma dag, den tjugotredje dagen i tredje månaden[a], månaden Sivan, tillkallades kungens skrivare och en skrivelse utfärdades helt enligt Mordokajs befallning till judarna och till satraperna, ståthållarna och furstarna i provinserna från Indien ända till Sudan, hundratjugosju provinser. Till varje provins skrevs med dess egen skrift och till varje folk på dess eget språk, också till judarna med deras skrift och på deras språk. 10 Han utfärdade skrivelsen i kung Ahasveros namn och förseglade den med kungens sigill.
Därefter sände han breven med kurirer till häst, ridande på springare från kungens egna stall. 11 I breven stod att kungen tillät judarna i varje stad att samlas för att försvara sina liv och förgöra, döda och utplåna alla väpnade skaror i varje folk och provins som angrep dem, även barn och kvinnor[b], och att ta deras egendom som byte. 12 På en och samma dag skulle detta ske i alla kung Ahasveros provinser, nämligen den trettonde dagen i tolfte månaden, det vill säga månaden Adar.[c] 13 (F) En avskrift av skrivelsen skulle kungöras som lag i varje provins och meddelas alla folk, så att judarna skulle vara beredda att den dagen hämnas på sina fiender. 14 På kungens befallning gav sig kurirerna i väg på de kungliga springarna i stor brådska, så snart förordningen hade utfärdats i Susas borg.
15 Men Mordokaj gick ut från kungen klädd i kunglig skrud av purpurrött och vitt tyg. Han bar en stor guldkrona och en mantel av vitt och purpurrött tyg. I staden Susa jublade man och var glad. 16 För judarna var det ljus och glädje, fröjd och ära. 17 (G) I varje provins och i varje stad dit kungens befallning och förordning kom blev det glädje och jubel bland judarna, och de höll fest och firade högtid. Många av folken i landet utgav sig för att vara judar[d], eftersom fruktan för judarna hade kommit över dem.
Halleluja
19 (A) Sedan hörde jag liksom en stark röst från en stor skara i himlen:
"Halleluja![a]
Frälsningen och äran och makten tillhör vår Gud,
2 (B) för hans domar
är sanna och rätta.
Han har dömt den stora skökan
som fördärvade jorden
med sin otukt
och straffat henne
för sina tjänares blod."
3 (C) Än en gång sade de: "Halleluja!" Och röken från henne stiger i evigheters evighet. 4 (D) Och de tjugofyra äldste och de fyra varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sade: "Amen. Halleluja!" 5 (E) Och från tronen kom en röst som sade:
"Prisa vår Gud,
alla hans tjänare,
ni som vördar honom,
både små och stora!"
6 (F) Och jag hörde liksom rösten från en stor skara, som bruset av väldiga vatten och dånet av kraftig åska, och de sade:
"Halleluja!
Herren vår Gud den Allsmäktige
är nu kung.
7 (G) Låt oss glädjas och jubla
och ge honom äran,
för Lammets bröllop har kommit
och hans brud har gjort sig redo.
8 (H) Skinande rent linne
har hon fått att klä sig i."
Linnet är de heligas rättfärdighet[b].
9 (I) Och ängeln sade till mig: "Skriv! Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid." Och han tillade: "Dessa Guds ord är sanna."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation