Revised Common Lectionary (Complementary)
11 (A) Visa mig, Herre, din väg,
jag vill vandra i din sanning.
Ge mig ett odelat hjärta
så att jag vördar ditt namn.
12 Jag vill tacka dig, Herre min Gud,
av hela mitt hjärta
och ära ditt namn i evighet,
13 (B) för din nåd över mig är stor,
du räddar min själ
ur dödsrikets djup.
14 (C) Gud, de fräcka reser sig mot mig,
en flock av våldsmän
vill ta mitt liv.
De har inte dig för ögonen.
15 (D) Men du, Herre,
är en barmhärtig och nådig Gud,
sen till vrede
och stor i nåd och sanning.
16 Vänd dig till mig
och förbarma dig över mig.
Ge din makt till din tjänare
och fräls din tjänarinnas son!
17 Ge mig ett tecken på din godhet,
låt dem som hatar mig se det
och skämmas,
för du, Herre, hjälper
och tröstar mig.
Det dåraktiga med avgudar
9 (A) Alla som tillverkar avgudar är tomhet,
deras kära gudar kan inte hjälpa.
Deras vittnen ser inget
och förstår inget,
därför kommer de på skam.
10 (B) Vem vill forma en gud
och gjuta en bild
som inte kan hjälpa honom?
11 (C) Se, hela deras sällskap
ska komma på skam.
Konsthantverkarna är ju själva
bara människor.
Låt dem alla samlas och träda fram.
Då ska de alla komma på skam
i skräck.
12 Smeden tar sitt verktyg
och bearbetar smidet i glöden,
han formar det med hammare
och bearbetar det
med kraftig arm.
Blir han hungrig
förlorar han sin kraft,
dricker han inte vatten
blir han matt.
13 (D) Träsnidaren spänner ut
sitt måttband
och gör märken på trästycket
med sitt ritstift.
Han formar det med stämjärn
och märker ut det med passaren.
Han gör det till en mansbild,
en vacker människogestalt
att sättas i ett hus.
14 Man fäller cedrar åt sig
och tar stenek och vanlig ek
och väljer[a] åt sig
bland skogens träd.
Man planterar lärkträd,
och regnet får dem att växa.
15 Detta har människorna till bränsle.
Man tar av veden
och värmer sig med den,
man tänder på den
och bakar bröd.
Men man tillverkar också
en gud och tillber den,
man gör träet till en gudabild
och faller ner för den.
16 Hälften av träet
bränner man upp i eld,
över hälften lagar man kött att äta,
steker sin stek och äter sig mätt.
Sedan värmer man sig och säger:
"Gott, jag är varm!
Jag njuter av brasan."
17 Men av det som är kvar
gör man en gud, en gudabild.
Man faller ner för den och tillber,
Man ber till den och säger:
"Rädda mig, för du är min gud!"
Guds löfte står fast
13 (A) När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv, eftersom han inte hade någon högre att svära vid. 14 Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.[a] 15 (B) Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. 16 (C) Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. 17 När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed.
18 (D) Så skulle vi, genom två orubbliga uttalanden[b], där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi har framför oss. 19 Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget[c]. 20 (E) Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation