Revised Common Lectionary (Complementary)
7 "Hör, mitt folk, jag vill tala,
Israel, jag vill vittna mot dig:
Jag är Gud, din Gud.
8 Det är inte för dina slaktoffer
jag vill gå till rätta med dig,
dina brännoffer har jag alltid inför mig.
9 Jag vill inte ta tjurar ur ditt hus
eller bockar ur dina fållor,
10 ty alla skogens djur är mina,
boskapen på de tusen bergen.
11 Jag känner alla fåglar på bergen,
allt som rör sig på marken är mitt.
12 Om jag hungrade skulle jag inte säga det till dig,
ty hela jorden är min med allt den rymmer.
13 Skulle jag äta tjurars kött
eller dricka bockars blod?
14 Nej, offra lovets offer åt Gud
och infria dina löften till den Högste.
15 Ropa till mig på nödens dag,
så skall jag rädda dig, och du skall ära mig."
Nun
40 Låt oss rannsaka våra vägar och pröva dem,
låt oss vända om till Herren!
41 Låt oss lyfta upp våra hjärtan och våra händer
till Gud i himlen!
42 Vi har syndat och varit upproriska,
och du har inte förlåtit.
Samek
43 Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
du har dödat och inte visat förbarmande.
44 Du har dolt dig i moln,
så att ingen bön når fram.
45 Du har gjort oss till avskum och förakt
mitt ibland folken.
Pe
46 De spärrar upp munnen mot oss,
alla våra fiender.
47 Faror och fallgropar möter oss,
förödelse och undergång.
48 Vattenbäckar strömmar från mitt öga,
ty dottern mitt folk går under.
Ajin
49 Mitt öga flödar utan uppehåll,
det får ingen vila,
50 förrän Herren blickar ner
från himlen och ser.
51 Mitt öga vållar min själ plåga
på grund av alla unga kvinnor i min stad.
Tsade
52 De har ivrigt jagat mig som en fågel,
de som utan orsak är mina fiender.
53 De ville utsläcka mitt liv här i gropen,
de kastade sten på mig.
54 Vatten steg mig över huvudet.
Jag sade: "Jag är förlorad!"
Qof
55 Jag åkallade ditt namn, Herre,
längst nere i gropen.
56 Du har hört min röst,
tillslut inte ditt öra
när jag ber om lindring och hjälp.
57 Du kom mig nära när jag åkallade dig,
du sade: "Frukta inte!"
Resh
58 Herre, du tar dig an min sak,
du förlossar mitt liv.
På Melite
28 Sedan vi hade blivit räddade, fick vi veta att ön hette Melite.[a] 2 De infödda visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det började regna och var kallt. 3 Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden, då en huggorm kom ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. 4 När de infödda såg ormen hänga fast vid hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är utan tvekan en mördare, som rättvisans gudinna inte låter leva, även om han har räddats från havet." 5 Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. 6 De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Sedan de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.
7 I trakten kring denna plats fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, den främste mannen på ön. Han tog vänligt emot oss och lät oss vara hans gäster i tre dagar. 8 Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. 9 Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. 10 De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln