Revised Common Lectionary (Complementary)

Floden kommer

7 Herren sade till Noa: ”Gå in i arken med hela din familj. Dig har jag nämligen funnit rättfärdig inför mig i detta släkte. ² Av alla rena fyrfotadjur^[a] ska du ta med dig sju par, hanne och hona, men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hanne och hona, ³ likaså av himlens fåglar sju par, hanne och hona, för att en avkomma ska leva vidare över hela jorden. ⁴ Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna från jorden alla varelser som jag har gjort.” ⁵ Och Noa gjorde i allt som Herren hade befallt honom.

⁶ Noa var sexhundra år när floden kom med sitt vatten över jorden. ⁷ Han gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur undan flodens vatten. ⁸ Av både rena och orena fyrfotadjur, av fåglar och av allt som krälar på marken ⁹ gick två och två, hanne och hona, in till Noa i arken, så som Gud hade befallt Noa. ¹⁰ Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.

^11 (A) Det år då Noa var sexhundra år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram, himlens fönster öppnades, ¹² och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. ¹³ Just den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet, sin hustru och sina tre sonhustrur. ¹⁴ De hade med sig alla djur efter deras slag: vilda djur och boskapsdjur, kräldjur som rör sig på jorden och fåglar, alla flygande varelser. ¹⁵ De gick in till Noa i arken, två och två av allt levande, det som hade livsande i sig. ¹⁶ De som gick in var hanne och hona av allt levande, så som Gud hade befallt Noa.

Och Herren stängde igen om honom.

¹⁷ Floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet steg och lyfte arken så att den höjde sig över jorden. ¹⁸ Vattnet tilltog och steg högt över jorden, och arken flöt på vattnet. ¹⁹ Och vattnet bredde ut sig mer och mer över jorden, tills det täckte alla höga berg under hela himlen. ²⁰ Femton alnar^[b] över topparna steg vattnet, och bergen blev övertäckta.

²¹ Då dog allt levande på jorden: fåglar och boskapsdjur, vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, likaså alla människor. ²² Allt som fanns på torr mark omkom, allt som hade livsande i sig. ^23 (B) Alla levande varelser på jordens yta utplånades, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. De utplånades från jorden. Bara Noa och de som var med honom i arken räddades.^{[c] 24} Och vattnet stod högt över jorden i hundrafemtio dagar.

Stormen

¹³ När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin föresats. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. ¹⁴ Men snart därefter svepte en kraftig stormvind^[a], den så kallade Nordosten, ner från ön. ¹⁵ Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva. ¹⁶ Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten^[b]. ¹⁷ När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna släppte de ner drivankaret^[c] och lät skeppet driva.

¹⁸ Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord, ¹⁹ och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön. ²⁰ Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

²¹ Ingen hade nu ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. ²² Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. ²³ En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, ^24 (A) och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. ²⁵ Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. ²⁶ Vi måste bara stranda på en ö."

Skeppsbrottet

²⁷ När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet^[d], började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. ²⁸ De lodade och fick tjugo famnars djup. Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.^{[e] 29} De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.

³⁰ Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. ³¹ Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade." ³² Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.

³³ Strax innan det började dagas uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit. ^34 (B) Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." ³⁵ När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. ³⁶ Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.

³⁷ Vi var allt som allt 276 personer ombord. ³⁸ Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.