Revised Common Lectionary (Complementary)
8 Prisa Herren, alla folk, och sjung hans lov,
9 för han håller våra liv i sin hand och ser till att vi inte faller.
10 Herre, du har satt oss på prov och renat oss med eld på samma sätt som man smälter och renar silvret i degeln.
11 Vi blev tillfångatagna och jämrade oss under de tunga bördor vi var tvungna att bära.
12 Du lät fiendetrupper marschera över våra slagna kroppar. Vi gick genom eld och vatten, men till slut förde du oss in i överflöd och rikedom.
13 Nu kommer jag med brännoffer till ditt tempel, för att offra det jag lovat.
14 Jag vill ge dig det jag lovade när jag hade det svårt.
15 Nu kommer jag till dig med feta getter och bockar och tjurar. Röken från dessa offer ska nå upp till dig i skyn.
16 Kom och lyssna, alla ni som tror på Herren, så ska jag berätta för er vad han har gjort för mig.
17 Jag ropade till honom om hjälp, och jag sjöng en lovsång till honom.
18 Om jag haft något orätt i sinnet skulle han inte ha lyssnat till mig.
19 Men nu lyssnade han på mig och hörde min bön och brydde sig om den!
20 Välsignad är Gud, som inte vände sig bort när jag bad och inte höll tillbaka sin godhet och kärlek.
7 Slutligen kom den dag då Herren sa till Noa: Gå in i båten med hela din familj, för bland alla människor på jorden är det bara du som jag anser som rättfärdig.
2 Ta med dig djuren också, ett par av varje art. Men när det gäller de djur som jag har utvalt att använda till mat och offer, ska du ta sju par av varje
3 och sju par av varje slags fågel. På så sätt kommer allt skapat att bevaras och föröka sig på nytt, efter översvämningen.
4 Om en vecka ska jag sända ett regn som kommer att hålla på i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och alla djur och fåglar och kräldjur, som jag har skapat, kommer att dö.
5 Noa gjorde därför som Herren hade befallt honom.
6 Han var 600 år när översvämningen kom.
7 Han gick ombord på båten med sin hustru, sina söner och deras hustrur, för att fly undan översvämningen.
8-9 Tillsammans med dem fanns alla djur, både de som kunde ätas och offras, och de som inte var avsedda för detta, och alla fåglar och kräldjur. De kom in i båten parvis, hanar och honor, precis som Gud hade befallt Noa.
10-12 En vecka senare, när Noa var 600 år, två månader och sjutton dagar gammal, började regnet komma i skyfall från himlen. Vatten från underjordiska källor vällde fram ur jorden under fyrtio dygn.
13 Men Noa hade samma dag gått in i båten med sin hustru och sina söner Sem, Ham och Jafet och deras hustrur.
14-15 Tillsammans med dem i båten fanns par av varje djurart, husdjur och vilda djur, dessutom kräldjur och fåglar av varje art.
16 De kom parvis, hane och hona, precis som Gud hade befallt. Sedan stängde Herren Gud dörren efter dem.
17 Under fyrtio dagar brusade vattenmassorna fram. De täckte marken och lyfte båten högt ovanför jorden.
18 Vattnet steg högre och högre, men båten flöt tryggt.
19-20 Slutligen täckte vattnet alla berg och stod flera meter över de högsta topparna.
21 Jordens alla levande varelser drunknade, fåglar, husdjur, vilda djur, kräldjur och hela mänskligheten.
22 Allt som andades och levde på torra land,
23 ja, allt liv på jorden utplånades. Gud förgjorde dem allesammans och lät bara Noa och dem som var med honom i båten leva.
24 Vattnet täckte jorden i 150 dagar.
Stormen utanför Kreta
13 Just då började en lätt vind blåsa från söder, och det såg ut som om vädret skulle bli utmärkt för resan dit. De lättade alltså ankar och seglade iväg utmed kusten.
14-15 Men kort därefter ändrade sig vädret plötsligt, och en våldsam storm, stark som en orkan, blåste upp (Nordostorkanen kallades den). Stormen svepte med sig fartyget och drev det ut på öppna havet. Besättningen försökte vända tillbaka mot land, men lyckades inte. Då lät de skeppet driva för vinden.
16 Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda. Där kunde vi, trots stora svårigheter, få ombord skeppsbåten, som vi haft på släp.
17 Sedan surrade vi skeppet med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var rädda för att båten skulle driva mot dynerna av kvicksand vid Afrikas kust. Därför revade de toppseglen. Sedan drev vi för vinden.
18 När vågorna nästa dag gick allt högre började besättningen slänga lasten överbord.
19 Följande dag kastade de ut riggen och allt annat löst de kunde få tag på.
20 Denna fruktansvärda storm rasade med oförminskad styrka i flera dygn tills allt hopp verkade vara ute.
21 Ingen hade ätit på länge, och till sist samlade Paulus besättningen och sa: Ni skulle ha lyssnat på mig från första början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa strapatser och allt elände.
22 Men ge inte upp hoppet! Inte en enda av oss ska förlora livet även om skeppet går under.
23 I går natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och tjänar
24 och sa: 'Var inte rädd Paulus, för du ska verkligen få stå inför rätta hos kejsaren! Gud har också svarat på din bön och ska rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.'
25 Därför ska ni inte tappa modet! Jag tror på Guds löfte. Det kommer att gå precis som han har sagt.
26 Men vi kommer att stranda på en ö.
Skeppsbrott
27 Under den fjortonde stormnatten drev vi fram och tillbaka på Adriatiska havet. Vid midnatt misstänkte sjömännen att vi var i närheten av land.
28 De lodade och upptäckte att djupet var 36 meter. Lite senare lodade de igen. Då var det bara 27 meter.
29 Nu visste de att skeppet snart skulle driva i land, och eftersom de var rädda för klipporna längs kusten slängde de ut fyra ankare från aktern och väntade på att det skulle bli morgon.
30 Några av sjömännen tänkte då lämna skeppet. De firade ner livbåten och sa att de skulle lägga ut ankare också från förstäven.
31 Men Paulus sa till soldaterna och den befälhavande officeren: Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord.
32 Då kapade soldaterna repen och lät båten driva iväg.
33 Innan det började ljusna och det fortfarande var mörkt, uppmanade Paulus alla att äta. Ni har inte rört mat på två veckor, sa han.
34 Tänk nu på ert eget bästa och ät vad ni kan! För inte så mycket som ett hår på era huvuden ska gå förlorat!
35 Sedan tog han själv ett bröd och tackade Gud inför dem allesammans och bröt en bit och åt.
36 Genast kände sig alla bättre och började äta,
37 alla de 276 personerna som fanns ombord.
38 När vi hade ätit lättade besättningen skeppet ännu mer genom att vräka allt vete överbord.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®