Revised Common Lectionary (Complementary)

En betryckt ung mans bön

En bön när jag hade stora problem.^1-2 Herre, hör min bön! Lyssna till mitt rop om hjälp!

³ Vänd dig inte bort från mig när olycka har drabbat mig. Lyssna och svara mig med detsamma,

^4-5 för mina dagar försvinner som rök. Min hälsa vacklar, och febern bränner i min kropp. Mat smakar mig inte längre och jag har förlorat aptiten.

⁶ Jag har magrat. Jag är bara skinn och ben och jag jämrar mig högt.

⁷ Jag är som en gam långt ute i vildmarken, som en ensam uggla i öknen.

⁸ Jag ligger vaken och kan inte sova, ja, jag är lika ensam som en sparv som sitter övergiven på taket.

⁹ Mina fiender jagar mig dag efter dag. De svär över mig.

^10-11 Därför att du är arg på mig måste jag äta aska i stället för bröd. Jag gråter ständigt och mina tårar blandar sig med det jag dricker. Du har stött bort mig.

¹² Mitt liv försvinner lika hastigt som kvällens skuggor. Jag vissnar som gräset.

¹³ Men du, Herre, är kungars kung, och din berömmelse kommer att bestå i alla tider.

¹⁴ Jag vet att du ska gripa in och visa barmhärtighet mot Jerusalem. Nu är det dags att visa medlidande med staden. Nu är den tiden inne.

¹⁵ Ditt folk älskar till och med varje sten i stadens murar, trots att de ligger i ruiner.

^16-17 Men Herren ska bygga upp dem på nytt för att visa hur stor han är. Då kommer folken att frukta honom och kungarna på jorden ska erkänna hans makt.

Molnet och elden

^17-18 När Farao slutligen släppte folket förde Gud dem inte genom filisteernas land, trots att detta hade varit genaste vägen från Egypten till det utlovade landet. Anledningen var att Gud tänkte att folket skulle förlora modet, om de måste föra krig för att ta sig fram. De kunde ju ångra sig och vilja vända tillbaka. Gud ledde dem därför en annan väg, som gick genom öknen utmed Röda havet.

¹⁹ Mose tog med sig Josefs ben. Josef hade fått folket att genom en ed lova att göra detta den dag Gud ledde folket ut ur Egypten. Han var nämligen övertygad om att den dagen skulle komma.

²⁰ När de lämnat Suckot slog de läger i Etam, just där öknen började.

²¹ Herren ledde dem med en molnpelare om dagen och med en eldpelare om natten. På så sätt kunde de vandra både dag och natt,

²² och de förlorade aldrig molnet eller elden ur sikte.

^17-18 Så kom den tid då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, och det judiska folket växte till och blev ett stort folk i Egypten. Men då fick landet en ny kung som inte visste något om Josef.

¹⁹ Denne kung förtryckte vårt folk och tvingade våra förfäder att sätta ut de nyfödda på fälten för att de skulle dö.

²⁰ Vid den tiden föddes Mose, ett ovanligt vackert barn. Hans föräldrar gömde honom hemma i tre månader,

²¹ och när de till sist inte längre kunde hålla honom dold och blev tvungna att överge honom, hittade Faraos dotter honom. Hon adopterade honom som sin egen son,

²² och han blev grundligt undervisad i egyptiernas hela vetenskap, och han stod högt i anseende genom allt vad han sa och gjorde.

²³ När Mose var närmare fyrtio år började han att bekymra sig för sina bröder, Israels folk.

²⁴ Under besöket hos dem blev han ögonvittne till hur en egyptier misshandlade en israelit. Då dödade Mose egyptiern.

²⁵ Han trodde nämligen att hans landsmän skulle förstå att Gud hade sänt honom för att befria dem, men det gjorde de inte.

²⁶ Nästa dag besökte han dem igen och fick då syn på två israeliter som råkat i slagsmål. Han försökte medla mellan dem och sa: 'Mina vänner, ni är bröder och bör inte slåss på det här sättet! Det är fel!'

²⁷ Men den av dem som hade överfallit sin landsman, uppmanade Mose att inte lägga sig i det. 'Vem har gjort dig till härskare och domare över oss?' frågade han.

²⁸ 'Tänker du döda mig som du dödade egyptiern i går?'

²⁹ När Mose hörde detta flydde han och lämnade landet och slog sig ner i Midjans land. Där föddes hans två söner.

³⁰ När han fyrtio år senare var i öknen, nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en buske som brann.

³¹ Mose såg det och undrade vad det var, och när han skyndade dit för att se efter ropade Herren till honom:

³² 'Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp.

³³ Och Herren sa till honom: 'Ta av dig skorna, för du står på helig mark.

³⁴ Jag har sett mitt folks lidande i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit för att befria dem. Vänd därför tillbaka till Egypten.'

³⁵ Och så skickade Gud alltså tillbaka samme man, som hans folk förut hade avvisat när de frågade: 'Vem har gjort dig till härskare och domare över oss?' Mose sändes så till dem för att bli deras härskare och räddare.

³⁶ Och genom många märkliga under ledde han dem ut ur Egypten och genom Röda havet och fram och tillbaka genom öknen i fyrtio år.

³⁷ Mose själv sa till Israels folk: 'Gud kommer att sända er en profet, en man ur era egna led, som i mycket kommer att vara lik mig.'

³⁸ I öknen var Mose mellanhanden mellan Israels folk och den ängel som på berget Sinai gav dem Guds lag, det levande ord som blev överlämnat till er.

³⁹ Men våra förfäder satte sig upp mot Mose och ville återvända till Egypten.

⁴⁰ De sa till Aron: ''G´r avgudar ¦t oss, s¦ att vi har gudar som kan leda oss, f´r ingen vet egentligen vad som har h¤nt med Mose som ´vertalade oss att l¤mna Egypten.'