Revised Common Lectionary (Complementary)
7 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
8 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
9 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
10 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
11 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
12 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
13 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
15 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
16 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
17 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
18 Men de sade: »Kom, låt oss tänka ut något anslag mot Jeremia. Ty prästerna skola icke komma till korta med undervisning, ej heller de vise med råd, ej heller profeterna med förkunnelse. Ja, kom, låt oss fälla honom med vara tungor, vi behöva alls icke akta på vad han säger.»
19 HERRE, akta du på mig, och hör rad mina motståndare tala.
20 Skall man få vedergälla gott med ont, eftersom dessa hava grävt en grop för mitt liv? Tänk på huru jag har stått inför ditt ansikte för att mana gott för dem, till att avvända från dem din vrede.
21 Därför må du överlämna deras barn åt hungersnöden och giva dem själva till pris åt svärdet, så att deras hustrur bliva barnlösa och änkor, deras män dräpta av pesten, och deras ynglingar slagna med svärd striden.
22 Må klagorop höras från deras hus, i det att du plötsligt låter rövarskaror komma över dem. Ty de hava grävt en grop för att fånga mig, och snaror hava de lagt ut för mina fötter.
23 Men du, HERRE, känner alla deras mordiska anslag mot mig; så må du då icke förlåta dem deras missgärning eller utplåna deras synd ur din åsyn. Må de bringas på fall inför dig; ja, utför ditt verk mot dem på din vredes tid.
17 Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom -- de som hörde till sadducéernas parti -- och de uppfylldes av nitälskan
18 och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.
19 Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och förde ut dem och sade:
20 »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.»
21 När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade. Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter sände de åstad till fängelset för att hämta dem.
22 Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset. De vände då tillbaka och omtalade detta
23 och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen därinne.»
24 När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta, visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle bliva av detta.
25 Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»
26 Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket.