Revised Common Lectionary (Complementary)
29 En psalm av David. Given åt HERREN, I Guds sönder, given åt HERREN ära och makt;
2 given åt HERREN hans namns ära, tillbedjen HERREN i helig skrud.
3 HERRENS röst går ovan vattnen; Gud, den härlige, dundrar, ja, HERREN, ovan de stora vattnen.
4 HERRENS röst ljuder med makt, HERRENS röst ljuder härligt.
5 HERRENS röst bräcker cedrar, HERREN bräcker Libanons cedrar.
6 Han kommer dem att hoppa likasom kalvar, Libanon och Sirjon såsom unga vildoxar.
7 HERRENS röst sprider ljungeldslågor.
8 HERRENS röst kommer öknen att bäva, HERREN kommer Kades' öken att bäva.
9 HERRENS röst bringar hindarna att föda; skogarnas klädnad rycker den bort. I hans himmelska boning förkunnar allting hans ära.
10 HERREN på sin tron bjöd floden komma, och HERREN tronar såsom konung evinnerligen.
11 HERREN skall giva makt åt sitt folk, HERREN skall välsigna sitt folk med frid.
3 Så gjorde nu den unge Samuel tjänst inför HERREN under Eli. Och HERRENS ord var sällsynt på den tiden, profetsyner voro icke vanliga.
2 Då nu en gång Eli, vilkens ögon hade begynt att bliva skumma, så att han icke kunde se, låg och sov på sin plats,
3 innan ännu Guds lampa hade slocknat, och medan också Samuel låg och sov, då hände sig i HERRENS tempel, där Guds ark stod,
4 att HERREN ropade på Samuel Denne svarade: »Här är jag.»
5 Därefter skyndade han till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju på mig.» Men han svarade: »Jag har icke ropat; gå tillbaka och lägg dig.» Och han gick och lade sig.
6 Men HERREN ropade ännu en gång på Samuel; och Samuel stod upp och gick till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju på mig.» Men han svarade: »Jag har icke ropat, min son; gå tillbaka och lägg dig.»
7 Samuel hade nämligen ännu icke lärt att känna igen HERREN, och ännu hade icke något HERRENS ord blivit uppenbarat för honom.
8 Men HERREN ropade åter på Samuel, för tredje gången; och han stod upp och gick till Eli och sade: »Här är jag; du ropade ju på mig. Då förstod Eli att det var HERREN som ropade på ynglingen.
9 Därför sade Eli till Samuel: »Gå och lägg dig; och om han vidare ropar på dig, så säg: 'Tala, HERRE; din tjänare hör.» Och Samuel gick och lade sig på sin plats.
9 Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen
2 och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för att, om han funne några som voro på »den vägen», vare sig män eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.
3 Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.
4 Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?»
5 Då sade han: »Vem är du, Herre?» Han svarade: »Jag är Jesus, den som du förföljer.
6 Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt vad du har att göra.»
7 Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck, ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.
8 Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid handen och ledde honom in i Damaskus.
9 Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller drack.