Revised Common Lectionary (Complementary)
32 Av David; en sång. Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld.
2 Säll är den människa som HERREN icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek.
3 Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan.
4 Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. Sela.
5 Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: »Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser»; då förlät du mig min synds missgärning. Sela.
6 Därför skola alla fromma bedja till dig på den tid då du är att finna; sannerligen, om ock stora vattenfloder komma, skola de icke nå till dem.
7 Du är mitt beskärm, för nöd bevarar du mig; med räddningens jubel omgiver du mig. Sela.
8 De ogudaktigas offer är en styggelse för HERREN, men de redligas bön behagar honom väl.
9 En styggelse för HERREN är den ogudaktiges väg, men den som far efter rättfärdighet, honom älskar han.
10 Svår tuktan drabbar den som övergiver vägen; den som hatar tillrättavisning, han måste dö.
11 Dödsriket och avgrunden ligga uppenbara inför HERREN; huru mycket mer då människornas hjärtan!
24 Den förståndige vandrar livets väg uppåt, Då att han undviker dödsriket därnere.
25 Den högmodiges hus rycker HERREN bort, men änkans råmärke låter han stå fast.
26 För HERREN äro ondskans anslag en styggelse, men milda ord rena.
27 Den som söker orätt vinning drager olycka över sitt hus, men den som hatar mutor, han får leva.
28 Den rättfärdiges hjärta betänker vad svaras bör, men de ogudaktigas mun flödar över av onda ord.
29 HERREN är fjärran ifrån de ogudaktiga, men de rättfärdigas bön hör han.
30 En mild blick gör hjärtat glatt, ett gott budskap giver märg åt benen.
31 Den vilkens öra hör på hälsosam tillrättavisning, han skall få dväljas i de vises krets.
32 Den som ej vill veta av tuktan frågar icke efter sitt liv, men den som hör på tillrättavisning, han förvärvar förstånd.
33 HERRENS fruktan är en tuktan till vishet, och ödmjukhet går före ära.
1 Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, så ock brodern Timoteus, hälsar den Guds församling som finnes i Korint, och tillika alla de heliga som finnas i hela Akaja.
2 Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
3 Lovad vare vår Herres, Jesu Kristi, Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud,
4 han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda nöd.
5 Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer ock genom Kristus tröst till oss i överflödande mått.
6 Men drabbas vi av nöd, så sker detta till tröst och frälsning för eder. Undfå vi däremot tröst, så sker ock detta till tröst för eder, en tröst som skall visa sin kraft däri, att I ståndaktigt uthärden samma lidanden som vi utstå. Och det hopp vi hysa i fråga om eder är fast,
7 ty vi veta att såsom I delen våra lidanden, så delen I ock den tröst vi undfå.
8 Vi vilja nämligen icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om vilken nöd vi fingo utstå i provinsen Asien, och huru övermåttan svårt det blev oss, utöver vår förmåga, så att vi till och med misströstade om livet.
9 Ja, vi hade redan i vårt inre likasom fått vår dödsdom, för att vi icke skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud, som uppväcker de döda.
10 Och ur en sådan dödsnöd frälste han oss, och han skall än vidare frälsa oss; ja, till honom hava vi satt vårt hopp att han allt framgent skall frälsa oss.
11 Också I stån oss ju bi med eder förbön. Och så skola många hembära tacksägelse för oss, för den nåd som genom mångas böner har kommit oss till del.