Revised Common Lectionary (Complementary)
126 En vallfartssång. När HERREN åter upprättade Sion, då voro vi såsom drömmande.
2 Då blev vår mun uppfylld med löje och vår tunga med jubel; då sade man bland hedningarna: »HERREN har gjort stora ting med dem.»
3 Ja, HERREN hade gjort stora ting med oss; däröver voro vi glada.
4 HERRE, upprätta oss igen, såsom du återför bäckarna i Sydlandet.
5 De som så med tårar skola skörda med jubel.
6 De gå åstad gråtande och bära sitt utsäde; de komma åter med jubel och bära sina kärvar.
21 Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll och slakten påskalammet.
22 Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin hus dörr intill morgonen.
23 Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren att komma i i edra hus och hemsöka eder.
24 Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina barn till evärdlig tid.
25 Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder, såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.
26 När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder gudstjänst?',
27 skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte Egypten, men skonade våra hus.'» Då böjde folket sig ned och tillbad.
45 Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus hade gjort, trodde då på honom.
46 Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort.
47 Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken.
48 Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»
49 Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: »I förstån intet,
50 och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås.»
51 Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket.
52 Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn.
53 Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.
54 Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.
55 Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.
56 Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?»
57 Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.