Revised Common Lectionary (Complementary)
Gud är med oss!
1-2 Gud är vår tillflykt och starkhet, en beprövad hjälp i våra svårigheter.
3 Därför behöver vi inte vara rädda även om hela världen skulle gå under och bergen störta ner i havsdjupen,
4 även om haven skulle brusa och dåna och bergen skaka!
5 Det går en flod av glädje genom Guds stad, i Guds, den högstes heliga hus.
6 Gud själv bor i den staden. Därför står den fast. Redan när dagen gryr kommer han med sin hjälp.
7 Runtomkring gör folken uppror och riken faller. Och när Gud låter sin mäktiga stämma ljuda förgås jorden.
8 Gud, befälhavaren över himlens härskaror, är mitt ibland oss. Jakobs Gud är vårt skydd.
9 Kom och se allt det fantastiska som vår Gud gör,
10 se hur han gör slut på alla krig på jorden. Se hur han bryter sönder och bränner upp alla vapen!
11 Bli tysta och stilla, och erkänn att jag är Gud! Jag står över alla folk och min makt sträcker sig över hela jorden.
12 Befälhavaren över himlens arméer är mitt ibland oss! Jakobs Gud är vårt skydd!
Gud lovar Abraham en nation
12 När Abrams far hade dött befallde Gud Abram: Lämna ditt eget land och ditt eget folk och gå till det land som jag ska leda dig till!
2 Om du gör det kommer jag att se till att du blir stamfar för ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn berömt, så att du blir till välsignelse för många andra.
3 Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna dem som förbannar dig. Hela världen kommer att bli välsignad genom dig.
4 Då gjorde Abram som Herren hade sagt till honom, och Lot följde också med. Abram var sjuttiofem år gammal vid den tiden.
5 Han tog med sig sin fru Sarai, sin brorson Lot och allt han ägde, boskapen och slavarna han hade fått i Haran, och kom slutligen till Kanaan.
6 När de reste genom Kanaan kom de till en plats nära Sikem och slog läger bredvid Mores ek. Området beboddes vid den tiden av kananeer.
7 Här uppenbarade sig Herren för Abram och sa: Jag ska ge detta land till dina efterkommande. Till minne av Herrens besök byggde Abram ett altare där.
8 Efteråt lämnade Abram platsen och reste söderut till det bergiga landskapet mellan Betel i väst och Ai i öst. Där slog han läger och byggde ett altare åt Herren och tillbad honom.
9 På detta sätt fortsatte han i lugn takt söderut till Negev och rastade ofta.
Lev vidare i samma ställning som förut
17 En allmän regel är att var och en bör fortsätta leva i den ställning han var när Gud kallade honom.
18 En man som till exempel redan har gått igenom den judiska omskärelseceremonin innan han blev kristen behöver inte oroa sig för det, och om han inte har blivit omskuren ska han inte göra det nu.
19 Det har ingen betydelse för en kristen om han har gått igenom den ceremonin eller inte. Men det är av avgörande betydelse att han gör Guds vilja och håller Guds bud.
20 Normalt bör en person fortsätta med det arbete som han höll på med när Gud kallade honom.
21 Är du kanske slav? Låt inte det oroa dig, men om du får en chans att bli fri, så ska du naturligtvis ta den.
22 Som slav kan du glädja dig åt att Kristus har gjort dig fri från syndens fruktansvärda kraft. Om du däremot är en fri man, så kom ihåg att du nu är Kristi slav.
23 Kristus har köpt dig och betalat priset och därför tillhör du honom. Du är inte längre bunden till människor och deras makt över dig.
24 Därför, kära bröder, vilken ställning en person än har när han blir kristen, så bör han stanna i den, för Herren är med och hjälper honom.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®