Revised Common Lectionary (Complementary)
Fjärde boken
(90—106)
Guds evighet, människans förgänglighet
90 En bön av gudsmannen Mose.
Herre, du har varit vår tillflykt
från generation till generation.
2 Innan bergen föddes, innan du frambringade jorden och världen,
fanns du, Gud, från evighet till evighet.
3 Du låter människan bli jord igen
och säger: ”Vänd åter, människobarn!”
4 Tusen år är för dig bara som gårdagen som gick,
som en enda timme i natten.
5 Du sveper bort dem,
de är som en sömn om morgonen,
de försvinner som gräset,
6 som växer upp på morgonen
men vissnar och torkar ut innan kvällen.
7 Genom din vrede förgås vi,
vi förskräcks av din vredes glöd.
8 Du lägger fram våra synder inför dig,
våra hemliga synder drar du fram i ljuset.
12 Lär oss att inse hur få våra dagar är,
så att vi får visa hjärtan.
Profetia mot Israels offerplatser
6 Herrens ord kom till mig: 2 ”Du människa, se ut över Israels berg och profetera mot dem. 3 Säg: ’O, Israels berg, hör ordet från Herren, Herren! Så säger Herren, Herren till bergen, höjderna, till bäckarna och dalarna: Jag ska själv rikta svärdet mot er och förgöra era offerhöjder. 4 Era altaren ska raseras och era rökelsealtaren krossas. Jag ska låta era dräpta falla inför era avgudar. 5 Jag ska lägga israeliternas döda kroppar inför deras avgudar och strö ut era ben kring era altaren. 6 Överallt där ni bor ska städerna ödeläggas och offerplatserna förhärjas, era avgudar krossas och förintas, era rökelsealtaren läggas i ruiner och era verk utplånas. 7 De dräpta ska falla mitt ibland er. Då ska ni inse att jag är Herren.
8 Men jag ska låta några av er överleva och komma undan svärdet och spridas bland främmande folk i främmande länder. 9 Då ska era räddade tänka på mig bland de folk där de befinner sig i exil, hur jag har krossats av deras trolösa hjärtan, som vände sig bort från mig, och deras ögon, som lystet spanade efter avgudar. De kommer att avsky sig själva för allt det onda som de har gjort och för alla sina avskyvärda handlingar. 10 De kommer att inse att jag är Herren och att jag menade allvar när jag talade om detta onda för dem.
11 Så säger Herren, Herren: Slå ihop dina händer och stampa med dina fötter, ropa ut ett ve över allt det onda och avskyvärda israeliterna har gjort. De ska falla för svärd, hungersnöd och pest. 12 Den som är långt borta ska dö av pest. Den som är nära ska dödas med svärd, och den som blir kvar och överlever ska dö av hunger. Så ska jag uttömma min vrede över dem. 13 Då ska de inse att jag är Herren, när deras dräpta ligger spridda mitt ibland sina avgudar, runt omkring deras altaren, på alla höga kullar, på alla bergstoppar, under alla grönskande träd och bland alla lummiga terebinter, överallt där de offrat doftande rökelseoffer till alla sina avgudar. 14 Jag ska räcka ut min hand mot dem och göra landet, var de än bor, fullständigt öde, från öknen till Rivla[a]. Då ska de inse att jag är Herren.’ ”
16 Jag hörde nu en stark röst från templet säga till de sju änglarna: ”Gå och töm de sju skålarna med Guds vrede över jorden.”
2 Då gick den första ängeln bort och tömde sin skål över jorden, och onda och plågsamma bölder slog upp på de människor som bar odjurets[a] märke och tillbad dess bild.
3 Den andra ängeln tömde sin skål över havet. Vattnet blev då som blodet från en död människa, och allt som levde i havet dog.
4 Den tredje ängeln tömde sin skål över floderna och vattenkällorna, och även de förvandlades till blod. 5 Sedan hörde jag vattnens ängel säga:
”Rättfärdig är du som är och som var, du Helige
som har fällt denna dom.
6 De har utgjutit de heligas och profeternas blod.
Därför har du gett dem blod att dricka,
som de har förtjänat.”
7 Och jag hörde altaret säga:
”Ja, Herre Gud, Allsmäktig,
dina domar är sanna och rättfärdiga.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.