Revised Common Lectionary (Complementary)
Vänskapens glädje
133 En vallfartssång. Av David.
Vad underbart och skönt det är
när bröder kan bo tillsammans i harmoni.
2 Det är som den dyrbara oljan på huvudet,
som rinner ner i skägget,
på Arons skägg,
ända ner till kraglinningen.
3 Det är som Hermons dagg
som faller ner på Sions berg.
För där ger Herren befallning om välsignelse
och liv för evigt.
8 Sedan såg Israel på de två pojkarna och sa: ”Vilka är dessa?” 9 Josef svarade sin far: ”De är mina söner som Gud har gett mig här.” Israel sa: ”För fram dem till mig så ska jag välsigna dem!” 10 På grund av sin höga ålder kunde Israel knappt se. Därför tog Josef pojkarna till honom, så att han kunde kyssa och omfamna dem.
11 Israel sa till Josef: ”Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen, men nu har Gud till och med låtit mig få se dina barn.”
12 Josef tog pojkarna från Israels knä[a] och bugade sig djupt med ansiktet mot marken. 13 Så förde han fram pojkarna till Israel, med Efraim på sin högra sida och Manasse på sin vänstra, så att Manasse hamnade framför Israels högra hand och Efraim framför hans vänstra. 14 Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, och sin vänstra hand på samma sätt på Manasses huvud, alltså korsade han sina händer, fastän Manasse var den förstfödde.
15 Sedan välsignade han Josef och sa:
”Gud, som mina fäder Abraham och Isak levde i gemenskap med,
Gud, som har varit min herde hela livet,
16 ängeln som löst mig från allt ont,
må välsigna dessa pojkar.
De ska kallas efter mitt namn och mina fäder Abrahams och Isaks namn.
Må de föröka sig så att de blir ett stort folk!”
17 Men när Josef såg att hans far hade lagt sin högra hand på Efraims huvud, tyckte han inte om det. Därför lyfte han sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud och lägga den på Manasses huvud i stället. 18 ”Far, gör inte så”, sa han. ”Detta är den äldste, lägg din högra hand på honom!” 19 Men Israel vägrade. ”Jag vet vad jag gör, min son”, sa han. ”Av Manasse ska det bli ett folk, också han ska bli stor, men hans yngre bror ska bli ännu större, och av hans ättlingar ska det bli många folk.”
20 Så välsignade han pojkarna denna dag med orden:
”Israels[b] folk ska välsigna varandra genom att säga:
’Gud ska göra dig lik Efraim och Manasse.’ ”
Han satte alltså Efraim före Manasse.
21 Sedan sa Israel till Josef: ”Jag ska snart dö, men Gud kommer att vara med er och föra er tillbaka till era förfäders land. 22 Och jag ger dig nu, utöver det jag ger till dina bröder, en utvald bergsrygg[c] som jag tog från amoréerna med svärd och båge.”
23 I tro lyckades Moses föräldrar gömma sitt nyfödda barn under tre månader. De såg att det var ett vackert barn och var inte rädda, trots kungens påbud.
24 I tro vägrade sedan Mose som vuxen att bli kallad son till faraos dotter. 25 Han valde att lida tillsammans med Guds folk, i stället för att under en kort tid njuta av synden. 26 Han betraktade smäleken för Kristus skull som en större rikedom än Egyptens skatter. Han såg fram emot den belöning som väntade honom. 27 I tro lämnade Mose sedan Egypten. Han var inte rädd för kungens vrede, utan höll ut, eftersom han liksom såg den Osynlige.[a] 28 I tro firade han påsk och strök blod på dörrposterna, så att den som skulle döda de förstfödda inte skulle röra vid dem.[b]
29 I tro gick folket rakt igenom Röda havet som på torra land. Men när egypterna försökte göra det, drunknade de allihop.[c]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.