Revised Common Lectionary (Complementary)

²¹ Då svarade Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam de israelitiska släktöverhuvudena: ²² ”Gud den mäktige, Herren den mäktige, Herren Gud vet och Israel ska också veta det! Om vi har byggt detta altare i uppror och otrohet mot Herren, så rädda oss inte i dag! ²³ Vi har inte rest detta altare för att offra brännoffer eller matoffer eller gemenskapsoffer. Må Herren själv straffa oss om det var därför vi gjorde det! ²⁴ Vi gjorde det därför att vi är rädda för att era barn i framtiden ska säga till våra barn: ’Vad har ni med Herren, Israels Gud, att göra? ²⁵ Herren har låtit Jordan bli en gräns mellan oss och er, ni rubeniter och gaditer. Ni har ingen del i Herren!’ Era barn kanske får våra barn att sluta frukta Herren. ²⁶ Därför beslöt vi att bygga altaret, inte för bränn- eller slaktoffer, ²⁷ utan som ett vittne för oss och er för att visa våra barn och era barn att vi också tillber Herren med våra bränn- och slaktoffer och gemenskapsoffer. På så sätt ska inte era barn ha någon anledning att säga till våra barn: ’Ni har ingen del i Herren’. ²⁸ Vi tänkte att om de skulle säga detta till oss och våra barn, då kan vi svara: ’Se på altaret som våra förfäder byggde med Herrens altare som förebild. Det är inte avsett för brännoffer eller slaktoffer utan står som ett vittne mellan oss och er.’

²⁹ Vi skulle aldrig komma på tanken att vända oss bort från Herren eller att göra uppror mot honom genom att bygga ett eget altare för brännoffer, matoffer eller slaktoffer. Det är bara altaret framför Herrens, vår Guds, boning som ska användas till detta.”

³⁰ När prästen Pinechas och ledarna och överhuvudena för de andra stammarna hörde detta från Rubens och Gads stammar och ena hälften av Manasses stam, godtog de förklaringen.

³¹ Pinechas, prästen Elasars son svarade dem: ”Idag vet vi att Herren är mitt ibland oss, eftersom ni inte har varit trolösa mot Herren som vi trodde. Ni har räddat Israel från Herrens straff.”

³² Sedan gick Pinechas, prästen Elasars son och de andra ledarna tillbaka från Rubens och Gads stammar i Gilead till de övriga israeliterna i Kanaan och talade om vad som hade hänt. ³³ Israeliterna var nöjda med förklaringen och alla prisade Gud. Sedan talade man inte längre om att börja krig mot Rubens och Gads stammar och ödelägga deras land.

³⁴ Rubeniterna och gaditerna gav altaret namnet: ”Ett vittne mellan oss att Herren är Gud.”

⁵ Sedan sa han till dem: ”Vem av er skulle kunna ha en vän som någon gick till mitt i natten och sa: ’Min vän, låna mig tre brödkakor! ⁶ En av mina vänner har kommit resande, och jag har inget att bjuda honom på.’ ⁷ Och vännen därinne skulle då svara och säga: ’Dörren är redan låst och mina barn ligger hos mig i sängen, så jag kan inte stiga upp och ge dem till dig.’ ⁸ Men jag säger er att även om han inte stiger upp och ger honom något därför att han är en vän, så gör han det för att slippa skämma ut sig^[a]. ⁹ Därför säger jag er: be, så ska ni få. Sök, så ska ni finna. Knacka på, och dörren ska öppnas. ¹⁰ För den som ber, han får, och den som söker, han finner. Och för var och en som knackar på ska dörren öppnas.

¹¹ Kan någon far, om hans barn ber om en fisk, ge det en orm, ¹² eller en skorpion, när barnet ber om ett ägg? ¹³ Om nu ni, som är onda, har förstånd att ge goda gåvor till era barn, skulle då inte er Fader i himlen ge den heliga Anden till dem som ber honom?”