Revised Common Lectionary (Complementary)

Herrens löfte till David

89 ^(A) En vishetspsalm av esraiten Etan.^[a]

²² Och Hilkia och de som kungen hade utsett gick till profetissan Hulda, hustru till Shallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tokehat, Hasras son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden^[a]. Och de talade med henne så som de hade blivit tillsagda.

²³ Då svarade hon dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som har sänt er till mig: ^24 (A) Så säger Herren: Se, över denna plats och över dem som bor här ska jag låta olycka komma, alla de förbannelser som är skrivna^[b] i den bok som man har läst för Juda kung. ²⁵ De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, därför ska min vrede utgjutas över denna plats och ska inte utsläckas.

²⁶ Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren, till honom ska ni säga: Så säger Herren, Israels Gud, om de ord du har hört: ^27 (B) Eftersom ditt hjärta veknade och du ödmjukade dig inför Gud när du hörde hans ord mot denna plats och mot dem som bor här, ja, eftersom du ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät inför mig har jag också hört dig, säger Herren. ²⁸ Jag ska samla dig till dina fäder, och du ska samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon ska slippa se all den olycka som jag ska låta drabba denna plats och dem som bor här.” Och de vände tillbaka till kungen med det svaret.

Ett förbund att följa Herren

^29 (C) Då sände kungen bud och kallade samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. ³⁰ Och kungen gick upp i Herrens hus med alla Juda män och Jerusalems invånare, med prästerna och leviterna och allt folket, från den störste till den minste. Han läste upp^[c] för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens hus. ^31 (D) Och kungen steg fram på sin plats och slöt inför Herrens ansikte det förbundet att de skulle följa Herren och hålla fast vid hans bud, hans vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ och göra efter förbundets ord, som var skrivna i denna bok. ³² Han lät alla som fanns i Jerusalem och Benjamin träda in i förbundet. Och Jerusalems invånare handlade efter Guds, sina fäders Guds, förbund.

^33 (E) Josia avlägsnade alla avgudar i de länder som tillhörde Israel och befallde alla som fanns i Israel att tjäna Herren sin Gud. Och så länge han levde vek de inte av från Herren, sina fäders Gud.

^17 (A) I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena ^18 (B) och Gud hade sagt till honom: Det är genom Isak din avkomma ska räknas.^{[a] 19 (C)} Abraham räknade med att Gud hade makt att till och med uppväcka från de döda, och därifrån återfick han honom också, bildligt talat.^{[b] 20 (D)} I tron gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider. ^21 (E) I tron välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och tillbad böjd mot änden av sin stav.^{[c] 22 (F)} I tron påminde Josef på sin dödsbädd om Israels barns uttåg och gav befallning om vad som skulle ske med hans ben.

^23 (G) I tron hölls den nyfödde Mose gömd av sina föräldrar i tre månader. De såg att det var ett vackert barn och lät sig inte skrämmas av kungens påbud.^{[d] 24 (H)} I tron vägrade Mose som vuxen att kallas Faraos dotterson. ^25 (I) Han valde att hellre bli förtryckt tillsammans med Guds folk än att ha en kortvarig njutning av synden. ^26 (J) Han räknade Kristi vanära som en större rikedom än Egyptens alla skatter, för han hade blicken riktad mot lönen. ^27 (K) Genom tron lämnade han Egypten utan att frukta kungens vrede. Han höll ut därför att han liksom såg den Osynlige. ^28 (L) I tron firade han påsken och strök blodet på dörrposterna för att fördärvaren^[e] inte skulle röra deras förstfödda.