Revised Common Lectionary (Complementary)
Syndabekännelse och förlåtelse
32 (A) En vishetspsalm[a] av David.
Salig är den som fått
sitt brott förlåtet,
sin synd övertäckt!
2 Salig är den som Herren inte
tillräknar synd
och som i sin ande är utan svek.
3 (B) Så länge jag teg
förtvinade mina ben
och jag stönade dagen lång.
4 (C) Dag och natt var din hand
tung över mig,
min kraft rann bort
som i sommarens torka.[b] Sela
5 (D) Då erkände jag min synd för dig
och dolde inte min skuld.
Jag sade: "Jag vill bekänna
mina brott för Herren" –
då förlät du mig min syndaskuld.
Sela
6 (E) Därför ska alla trogna be till dig
medan du går att finna.
Om väldiga vattenfloder kommer
ska de inte nå dem.
7 (F) Du är mitt beskydd,
du bevarar mig från nöd,
du omger mig
med frälsningens jubel. Sela
Absalom planerar för uppror
15 (A) En tid därefter skaffade Absalom sig en vagn[a] och hästar och femtio man som sprang framför honom. 2 Tidigt varje morgon brukade Absalom ställa sig vid vägen som ledde till porten, och så ofta någon var på väg till kungen för att få en rättssak avgjord, kallade Absalom honom till sig och frågade: ”Från vilken stad är du?” När han svarade: ”Din tjänare är från den och den av Israels stammar”, 3 sade Absalom till honom: ”Din sak är både god och rätt, men du har ingen som lyssnar på dig hos kungen.” 4 Absalom tillade: ”Tänk om jag var satt till domare i landet! Då kunde alla som har någon rättssak eller tvist komma till mig, och jag skulle ge dem rättvisa.” 5 Och när någon kom fram och ville falla ner för honom, räckte han ut handen och tog tag i honom och kysste honom. 6 Så gjorde Absalom med alla israeliter som kom för att få någon sak avgjord hos kungen. Så stal Absalom israeliternas hjärta.
7 När fyra[b] år hade gått sade Absalom till kungen: ”Låt mig gå till Hebron[c] och uppfylla mitt löfte som jag gett åt Herren. 8 (B) Din tjänare gav nämligen ett löfte när jag bodde i Geshur i Aram: Om Herren låter mig komma tillbaka till Jerusalem ska jag tjäna Herren.” 9 Kungen sade till honom: ”Gå i frid.” Då bröt han upp och begav sig till Hebron.
10 Men Absalom sände i hemlighet ut budbärare till Israels alla stammar och lät säga: ”När ni hör basunen ljuda ska ni säga: Nu är Absalom kung i Hebron!” 11 Tvåhundra män från Jerusalem hade följt med Absalom. De hade blivit inbjudna och följde med i god tro helt ovetande. 12 (C) Medan Absalom offrade slaktoffer[d] sände han bud och lät hämta giloniten Ahitofel[e], Davids rådgivare, från hans stad Gilo.
Sammansvärjningen växte i styrka och allt fler bland folket gick över till Absalom.
En utvald rest ur Israel
11 (A) Jag frågar nu: Har då Gud förkastat sitt folk? Verkligen inte! Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. 2 (B) Gud har inte förkastat sitt folk som han en gång har erkänt som sitt.
Eller vet ni inte vad Skriften säger där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel: 3 Herre, de har dödat dina profeter och rivit ner dina altaren. Jag ensam är kvar, och de är ute efter mitt liv.[a] 4 Men vad är Guds svar till honom? Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen man som inte har böjt knä för Baal. 5 (C) På samma sätt finns också nu i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd. 6 (D) Men är det av nåd, så är det inte av gärningar. Annars vore nåden inte längre nåd.
7 (E) Vad innebär då detta? Att Israel inte har uppnått vad de strävar efter. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förhärdade. 8 (F) Som det står skrivet: Gud har gett dem en likgiltighetens ande, ögon som inte ser och öron som inte hör, ända till denna dag.[b] 9 Och David säger: Låt deras bord bli en snara och ett nät, en fälla och ett straff för dem. 10 Låt deras ögon förmörkas så att de inte ser, och böj deras rygg för alltid.[c]
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation