Revised Common Lectionary (Complementary)

Guds makt i dom och frälsning

68 För körledaren. En psalm, en sång av David.

Abraham offrar Isak

22 ^(A) En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Han sade till honom: ”Abraham!” Han svarade: ”Ja, här är jag.” ^2 (B) Då sade han: ”Ta din son Isak, din ende son^[a] som du älskar, och gå till Moria land^[b] och offra honom^[c] där som brännoffer på ett berg som jag ska visa dig.”

³ Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna och tog med två av sina tjänare och sin son Isak. Sedan han huggit ved till brännoffer, gav han sig i väg mot platsen dit Gud hade sagt åt honom att gå. ⁴ På tredje dagen lyfte Abraham blicken och fick se platsen på avstånd. ⁵ Han sade då till sina tjänare: ”Stanna här med åsnan. Jag och pojken^[d] går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.”

⁶ Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Själv tog han elden och kniven, och de gick båda tillsammans. ⁷ Isak sade till sin far Abraham: ”Far!” Han svarade: ”Jag är här, min son.” Han sade: ”Vi har eld och ved, men var är lammet till brännoffret?” ⁸ Abraham svarade: ”Gud kommer att utse åt sig lammet till brännoffret, min son.” Så fortsatte de sin vandring tillsammans.

⁹ När de kom fram till den plats som Gud hade sagt till Abraham, byggde han ett altare där och gjorde i ordning veden. Sedan band han sin son Isak^[e] och lade honom på altaret ovanpå veden. ¹⁰ Och Abraham räckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son.

¹¹ Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” Han svarade: ”Jag är här.” ^12 (C) Då sade han: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör inte något mot honom. Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte ens har undanhållit mig din ende son.”

¹³ Abraham såg sig omkring och fick då syn på en bagge bakom sig som hade fastnat med hornen i ett snår. Abraham gick dit och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. ¹⁴ Och Abraham kallade platsen Herren förser^[f]. I dag säger man: Berget där Herren förser.

Mötet med de ansedda i Jerusalem

2 ^(A) Efter fjorton år kom jag upp till Jerusalem igen, nu med Barnabas^[a]. Även Titus^[b] hade jag med mig. ^2 (B) Jag reste dit efter en uppenbarelse och lade fram – enskilt^[c], för de ansedda – det evangelium som jag predikar bland hedningarna. Det var väl inte så att jag kämpade eller hade kämpat förgäves?

^3 (C) Men inte ens min följeslagare Titus, som är grek, blev tvingad till omskärelse. ^4 (D) Det ville annars de falska bröder som hade nästlat sig in. De hade smugit sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. ⁵ Men vi gav inte efter för dem ens ett ögonblick eller underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er^[d].

^6 (E) Och de som ansågs betydelsefulla – hurdana de nu^[e] var gör ingen skillnad för mig, Gud ser inte till personens yttre – dessa ansedda ville inte ålägga mig något mer^[f]. ^7 (F) Tvärtom, de insåg att jag hade blivit betrodd med evangeliet till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna. ⁸ Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel för de omskurna har också gett mig kraft att vara det för hedningarna.

⁹ Och när Jakob, Kefas och Johannes, de som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen till gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna. ¹⁰ Det enda var att vi skulle tänka på de fattiga^[g], och det har jag också varit noga med att göra.