Revised Common Lectionary (Complementary)
Bön om Herrens hjälp mot fiender
94 [a](A) Hämndens Gud, Herre,
hämndens Gud, visa dig!
2 (B) Res dig, du jordens domare,
ge de stolta vad de förtjänar!
3 (C) Hur länge ska de gudlösa, Herre,
hur länge ska de gudlösa
triumfera?
4 Deras tal flödar av fräckhet,
alla förbrytare förhäver sig.
5 Herre, de krossar ditt folk,
de förtrycker din arvedel,
6 de dödar änkor och främlingar
och mördar de faderlösa,
7 (D) och de säger:
"Herren ser det inte,
Jakobs Gud märker det inte."
8 Fatta, ni oförnuftiga bland folket!
Dårar, när ska ni bli kloka?
9 (E) Han som har planterat örat,
skulle han inte höra?
Han som format ögat,
skulle han inte se?
10 Han som fostrar folken,
skulle han inte straffa,
han som lär människan förstånd?
11 (F) Herren känner
människornas tankar,
han vet att de är tomhet.
12 (G) Salig är den som du, Herre,
fostrar och lär från din lag
13 (H) för att ge honom ro
från onda dagar
tills graven är grävd
för de gudlösa.
14 (I) Herren förskjuter inte sitt folk,
han överger inte sin arvedel.
15 (J) Rättvisa ska åter gälla i rätten,
och alla som har ärliga hjärtan
ska följa den[b].
16 Vem står upp för mig mot de onda?
Vem hjälper mig mot förbrytarna?
17 (K) Om inte Herren var min hjälp
skulle min själ snart bo i det tysta.
18 När jag säger: "Min fot vacklar",
då är din nåd mitt stöd, Herre.
19 (L) När mitt inre är fullt av bekymmer,
då gläder din tröst min själ.
20 Kan en orättfärdig domstol[c]
ha gemenskap med dig,
en som gör orätt[d] i lagens namn,
21 som angriper en rättfärdig själ
och fördömer oskyldigt blod?
22 (M) Men Herren har blivit min borg,
min Gud är min tillflykts klippa.
23 Han låter deras brott
drabba dem själva,
han förgör dem
för deras ondska.
Herren vår Gud
ska förgöra dem.
Elimelek flyttar till Moabs land
1 På den tiden när domarna regerade blev det svält i landet. Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. 2 Mannen hette Elimelek,[a] hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. Familjen var efratiter[b] från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där.
3 Men Noomis man Elimelek dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. 4 Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa[c] och den andra Rut.[d] 5 När de hade bott där ungefär tio år dog också de båda sönerna, Mahlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar, utan söner och utan man.
Återkomsten till Betlehem
6 Då bröt Noomi upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land[e], för hon hade hört i Moabs land att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd. 7 Hon lämnade platsen där hon bott, och hennes båda sonhustrur följde med henne.
Men när de var på väg mot Juda land 8 sade Noomi till sina båda sonhustrur: ”Vänd om och gå hem igen, var och en till sin mors hus. 9 Må Herren visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de döda och mot mig. Må Herren låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus.” Och hon kysste dem. Men de brast i gråt, 10 och sade till henne: ”Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.”
11 (A) Men Noomi svarade dem: ”Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner[f] i mitt moderliv som kan bli män åt er? 12 Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag fortfarande har hopp, om jag så redan i natt gav mig åt en man och dessutom födde söner, 13 (B) skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga in er och vara utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, för Herrens hand har drabbat mig.”
14 Då brast de på nytt i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. 15 Noomi sade då: ”Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sina gudar. Vänd tillbaka du också och följ din svägerska.”
16 Men Rut svarade: ”Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. För dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. 17 Där du dör vill jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och i framtiden om något annat än döden skiljer mig från dig.” 18 När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne talade hon inte mer med henne om saken.
19 Så gick de båda tills de kom till Betlehem. När de nådde Betlehem kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: ”Är det inte Noomi?” 20 (C) Men hon sade till dem: ”Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara[g], för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig. 21 (D) Rik reste jag härifrån, och tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig Noomi? Herren har vittnat mot[h] mig, den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig.”
22 Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska sonhustru Rut, som hade följt med från Moabs land. Och de kom till Betlehem när kornskörden började[i].
Förmaningar till olika grupper
5 (A) Var inte hård mot en äldre man. När du förmanar honom, tala som till en far. Förmana yngre män som bröder, 2 äldre kvinnor som möd-rar och yngre kvinnor som systrar i all renhet.
3 Hedra änkor, dem som verkligen är änkor. 4 (B) Men om en änka har barn eller barnbarn, ska dessa först och främst lära sig att visa respekt[a] för sin egen familj och ge tillbaka vad de är skyldiga sina föräldrar. Detta är rätt inför Gud.
5 (C) Den som verkligen är änka och ensamstående sätter sitt hopp till Gud och håller ut i bön och åkallan natt och dag. 6 (D) Men den som lever för lyx är levande död. 7 Lär dem detta så att ingen kan anklaga dem. 8 (E) Om någon inte tar hand om sina närmaste, och särskilt sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation