Revised Common Lectionary (Complementary)
Psalm 94
Bön om Herrens hjälp mot fiender
1 Du hämndens Gud, Herre,
du hämndens Gud, träd fram i glans!
2 Res dig, du jordens domare,
vedergäll de högmodiga vad de har gjort!
3 Hur länge skall de ogudaktiga, Herre,
hur länge skall de ogudaktiga triumfera?
4 Deras mun flödar över av fräckt tal,
Alla ogärningsmän förhäver sig.
5 Ditt folk, Herre, krossar de,
din arvedel förtrycker de,
6 änkor och främlingar dräper de,
faderlösa mördar de.
7 De säger: " Herren ser det inte,
Jakobs Gud märker det inte."
8 Besinna er, ni oförnuftiga bland folket,
ni dårar, när skall ni få förstånd?
9 Han som har planterat örat, skulle han inte höra?
Han som har gjort ögat, skulle han inte se?
10 Han som tuktar folken, skulle han inte straffa,
han som lär människorna förstånd?
11 Herren känner människornas tankar,
han vet att de är tomhet.
12 Salig är den man som du, Herre, tillrättavisar
och undervisar från din lag
13 för att ge honom ro i onda dagar,
till dess att de ogudaktigas grav har blivit grävd.
14 Ty Herren förskjuter inte sitt folk,
han överger inte sin arvedel.
15 Rättfärdighet skall åter gälla i rätten,
och alla rättsinniga skall hålla sig till den.
16 Vem står upp för att försvara mig mot de onda?
Vem hjälper mig mot ogärningsmännen?
17 Om inte Herren vore min hjälp
skulle min själ snart bo i det tysta.
18 När jag sade: "Min fot vacklar",
då var din nåd mitt stöd, Herre.
19 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta,
då gladde din tröst min själ.
20 Kan du ha gemenskap med orättfärdighetens domstol,
där de brukar våld i lagens namn,
21 där de angriper den rättfärdige
och fördömer oskyldigt blod?
22 Men Herren är för mig en borg,
min Gud är min tillflykts klippa.
23 Han låter deras brott drabba dem själva,
han förgör dem för deras ondskas skull,
ja, Herren, vår Gud, skall förgöra dem.
Elimelek flyttar till Moabs land
1 På den tid då domarna regerade blev det hungersnöd i landet. Då begav sig en man från Betlehem i Juda i väg med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land. 2 Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon, efratiter från Betlehem i Juda. De kom till Moabs land och stannade där. 3 Och Elimelek, Noomis man, dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. 4 Sönerna tog sig moabitiska hustrur. Den ena hette Orpa och den andra Rut. 5 När de hade bott där ungefär tio år, dog också de båda sönerna, Mahlon och Kiljon, och kvinnan blev ensam kvar, utan söner och utan man.
Noomi och Rut återvänder till Betlehem
6 Noomi bröt upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land. Ty medan hon var i Moabs land, hade hon hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och givit dem bröd. 7 Hon lämnade tillsammans med sina båda sonhustrur den plats där hon hade bott. Men när de var på väg mot Juda land, 8 sade Noomi till sina båda sonhustrur: "Vänd om och gå hem igen, var och en till sin moders hus. 9 Må Herren visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de båda döda och mot mig. Må Herren låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus." Och hon kysste dem. Men de brast ut i gråt, 10 och sade till henne: "Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk."
11 Men Noomi svarade dem: "Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner i mitt moderliv som kan bli män åt er? 12 Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag ännu har hopp, ja, om jag så redan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, 13 skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga er inne utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, eftersom Herrens hand har drabbat mig." 14 Då brast de på nytt ut i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. 15 Noomi sade då: "Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och till sina gudar. Vänd också du tillbaka och följ din svägerska."
16 Men Rut svarade: "Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. 17 Där du dör vill också jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och senare om något annat än döden skulle skilja mig från dig." 18 När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne, talade hon inte mer med henne om det.
19 Så gick de båda till dess att de kom till Betlehem. När de kom fram till Betlehem, kom hela staden i rörelse för deras skull, och kvinnorna sade: "Är det inte Noomi?" 20 Men hon sade till dem: "Kalla mig inte Noomi, utan kalla mig Mara,[a] för den Allsmäktige har gjort livet mycket bittert för mig.
21 Rik drog jag härifrån, och tomhänt har Herren låtit mig komma tillbaka. Varför kallar ni mig då Noomi? Herren har vittnat mot mig, den Allsmäktige har låtit det gå illa för mig."
22 Noomi återvände tillsammans med sin moabitiska sonhustru Rut, som hade följt med från Moabs land. Och de kom till Betlehem när kornskörden började.
Förmaningar till olika grupper i församlingen
5 Gå inte hårt fram mot en äldre man. När du förmanar honom, så tala som till en far. Förmana yngre män som bröder, 2 äldre kvinnor som mödrar och yngre kvinnor som systrar, i all renhet. 3 Hedra dem som verkligen är änkor. 4 Men om en änka har barn eller barnbarn, skall dessa först och främst lära sig att visa vördnad för sin egen familj och så ge tillbaka vad de är skyldiga sina föräldrar. Det är så Gud vill ha det. 5 Den som verkligen är änka och står ensam sätter sitt hopp till Gud och håller ut i bön och åkallan natt och dag. 6 Men den som för ett utsvävande liv är levande död. 7 Och allt detta skall du inskärpa, så att ingen kan anklaga dem. 8 Men om någon inte tar hand om sina närmaste, särskilt då sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln