Revised Common Lectionary (Complementary)
64 För sångmästaren; en psalm av David.
2 Hör, o Gud, min röst, när jag klagar, bevara mitt liv, ty fienden förskräcker mig.
3 Fördölj mig för de ondas hemliga råd, för ogärningsmännens larmande hop;
4 ty de vässa sina tungor likasom svärd, med bittra ord lägga de an såsom med pilar,
5 för att i lönndom skjuta den ostrafflige; plötsligt skjuta de på honom, utan försyn.
6 De befästa sig i sitt onda uppsåt, de orda om huru de skola lägga ut snaror; de säga: »Vem skulle se oss?»
7 De tänka ut onda anslag: »Nu äro vi redo med det råd vi hava uttänkt!» Ja, djupa äro männens tankar och hjärtan.
8 Då skjuter Gud dem; plötsligt sårar dem hans pil.
9 De bringas på fall och få straff för sina tungors skull; var och en som ser dem rister huvudet.
10 Och alla människor varda förskräckta; de förkunna vad Gud har gjort och förstå hans verk.
11 Den rättfärdige skall glädja sig i HERREN och taga sin tillflykt till honom, och alla rättsinniga skola berömma sig.
19 Därefter tog Job till orda och sade:
2 Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
11 Kommen därför ihåg att I förut, I som voren hedningar i köttet och bleven kallade oomskurna av dem som kallas omskurna, efter den omskärelse som med händer göres på köttet --
12 kommen ihåg att I på den tiden, då när I voren utan Kristus, voren utestängda från medborgarskap i Israel och främmande för löftets förbund, utan hopp och utan Gud i världen.
13 Nu däremot, då I ären i Kristus Jesus, haven I, som förut voren fjärran, kommit nära, i och genom Kristi blod.
14 Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur som stod emellan oss, nämligen ovänskapen.
15 Ty i sitt kött gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid,
16 och för att han skulle åt dem båda, förenade i en enda kropp, skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen.
17 Och han har kommit och har förkunnat det glada budskapet om frid för eder, I som voren fjärran, och om frid för dem som voro nära.
18 Ty genom honom hava vi, de ena såväl som de andra, i en och samme Ande tillträde till Fadern.
19 Alltså ären I nu icke mer främlingar och gäster, utan I haven medborgarskap med de heliga och ären Guds husfolk,
20 uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv,
21 i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren.
22 I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds boning, i Anden. gärningar; till att vandra i sådana har ju Gud förut berett oss.