Revised Common Lectionary (Complementary)
7 Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.
8 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.
9 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;
10 ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;
11 jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.
12 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.
13 Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?
14 Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.
15 Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
28 Först sedan vi hade blivit räddade, fingo vi veta att ön hette Malta.
2 Och infödingarna visade oss en icke vanlig välvilja; de tände upp en eld och togo oss alla med sig dit, för det påkommande regnets och för köldens skull.
3 När Paulus då tog upp ett fång torra kvistar som han lade på elden, kom, i följd av hettan, en huggorm fram därur och högg sig fast vid hans hand.
4 Då infödingarna fingo se ormen hänga där vid hans hand, sade de till varandra: »Helt visst är denne man en dråpare, som rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har blivit räddad undan havet.»
5 Men han skakade ormen ifrån sig i elden och led ingen skada.
6 De väntade att han skulle svälla upp eller helt plötsligt falla ned död; men när de efter lång väntan fingo se att intet ont vederfors honom, ändrade de mening och sade att han var en gud.
7 I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar.
8 Nu hände sig att Publius' fader låg sjuk i en magsjukdom med feberanfall. Paulus gick då in till honom och bad och lade händerna på honom och gjorde honom frisk.
9 Men när detta hade skett, kommo också de av öns övriga inbyggare som hade någon sjukdom till honom och blevo botade.
10 Och de bevisade oss ära på mångahanda sätt; och när vi skulle avsegla, försågo de oss med vad vi behövde.