Old/New Testament

David och Mefiboset

9 David frågade: "Finns det ännu någon kvar av Sauls hus, som jag kan visa godhet mot för Jonatans skull?"

² Nu hade Sauls hus haft en tjänare som hette Siba, och honom hämtade man till David. Kungen frågade honom: "Är du Siba?" Han svarade: "Jag är din tjänare." ³ Kungen frågade: "Finns det ingen kvar av Sauls hus mot vilken jag kan visa Guds godhet?" Siba svarade kungen: "En son till Jonatan finns ännu kvar, en som är förlamad i fötterna." ⁴ Kungen frågade: "Var finns han?" Han svarade: "Han är nu i Ammiels son Makirs hus i Lo-Debar." ⁵ Då sände kung David och lät hämta honom från Ammiels son Makirs hus i Lo-Debar.

⁶ När Mefiboset, Sauls son Jonatans son, kom till David, föll han ner på sitt ansikte och bugade sig. David sade: "Mefiboset." Han svarade: "Jag är din tjänare." ⁷ David sade till honom: "Var inte rädd, för jag vill visa godhet mot dig för din fader Jonatans skull, och jag vill ge dig tillbaka din farfar Sauls alla jordagods, och du skall alltid äta vid mitt bord." ⁸ Då bugade han sig och sade: "Vad är din tjänare, att du skulle bry dig om en sådan död hund som jag?"

⁹ Därefter kallade kungen till sig Sauls tjänare Siba och sade till honom: "Allt vad Saul och hela hans hus ägde har jag gett åt din herres son. ¹⁰ Du med dina söner och dina tjänare skall bruka jorden åt honom och inbärga skörden, för att din herres son skall ha bröd att äta. Men Mefiboset, din herres son, skall alltid äta vid mitt bord." Siba hade femton söner och tjugo tjänare, ¹¹ och han sade till kungen: "Din tjänare skall göra allt som min herre konungen befaller sin tjänare." Och Mefiboset åt vid Davids bord som en av kungens söner.

¹² Mefiboset hade en liten son som hette Mika. Och alla som bodde i Sibas hus blev Mefibosets tjänare. ¹³ Själv bodde Mefiboset i Jerusalem, ty han åt alltid vid kungens bord. Han var halt på båda fötterna.

David besegrar ammoniterna

10 En tid härefter dog ammoniternas kung, och hans son Hanun blev kung efter honom. ² Då sade David: "Jag vill visa godhet mot Hanun, Nahas son, eftersom hans far visade mig godhet." Och David sände några av sina tjänare för att trösta honom i sorgen efter hans far. När Davids tjänare kom till ammoniternas land, ³ sade ammoniternas furstar till sin herre Hanun: "Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska staden och bespeja den och sedan fördärva den, som David har sänt sina tjänare till dig." ⁴ Hanun grep då Davids tjänare och lät raka av dem halva skägget och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och skickade så i väg dem. ⁵ När man berättade detta för David, sände han några för att möta dem, ty männen var mycket förnedrade. Kungen lät säga: "Stanna i Jeriko, till dess ert skägg har växt ut. Kom sedan tillbaka."

⁶ Då ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände de bud och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba 20 000 man fotfolk, och av kungen i Maaka 1 000 man och av Tobs män 12 000. ⁷ När David hörde detta, sände han i väg Joab med hela hären, de tappraste krigarna. ⁸ Och ammoniterna drog ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden, medan de som var från Aram-Soba och Rehob tillsammans med Tobs män och maa- kateerna gick i ställning för sig själva på fältet.

⁹ Joab såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot arameerna. ¹⁰ Resten av hären överlämnade han åt sin bror Abisaj, som ställde upp dem mot ammoniterna. ¹¹ Han sade: "Om arameerna blir mig för starka, skall du komma till min hjälp, och om Ammons barn blir dig för starka, skall jag komma till din hjälp. ¹² Var modig! Låt oss strida tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Herren må göra vad han finner vara bäst." ¹³ Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot arameerna, och de flydde för honom. ¹⁴ När ammoniterna såg att arameerna tog till flykten, flydde också de för Abisaj och begav sig in i staden. Då drog Joab bort från ammoniterna och vände tillbaka till Jerusalem.

¹⁵ Då arameerna såg att de hade blivit slagna av Israel, återsamlade de sina styrkor. ¹⁶ Hadadezer sände bud efter de arameer som bodde på andra sidan floden.^[a] Dessa kom till Helam, anförda av Sobak, Hadadezers överbefälhavare. ¹⁷ När David fick veta detta, samlade han hela Israel och gick över Jordan och kom till Helam. Arameerna gick i ställning mot David och gav sig i strid med honom. ¹⁸ Men arameerna flydde för Israel, och David dödade av arameerna manskapet på 700 vagnar och 40 000 ryttare. Han slog också ner deras överbefälhavare Sobak, så att han dog där. ¹⁹ När Hadadezers alla lydkungar såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med Israel och gav sig under dem. Och arameerna vågade sedan inte längre hjälpa ammoniterna.

David och Bat-Seba

11 Följande år, vid den tid då kungarna brukade dra ut i fält, sände David i väg Joab och med honom sina tjänare och hela Israel. De förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. Men David stannade kvar i Jerusalem. ² Då hände det sig en kväll när David hade stigit upp från sin bädd och gick omkring på taket till det kungliga palatset, att han från taket fick se en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker. ³ David sände bud och hörde sig för om kvinnan. "Det är Bat-Seba, dotter till Eliam och hustru till hetiten Uria", sade man. ⁴ David sände då några män för att hämta henne. Hon kom till honom, och han låg med henne, när hon hade renat sig från sin orenhet. Sedan återvände hon hem.

⁵ Men kvinnan hade blivit havande, och hon sände bud till David och lät säga: "Jag är havande". ⁶ Då sände David detta bud till Joab: "Sänd hetiten Uria till mig." Joab sände då Uria till David. ⁷ Och när Uria kom till honom, frågade David om allt var väl med Joab och med folket och hur kriget gick. ⁸ Därefter sade David till Uria: "Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter." Uria lämnade då kungens palats, och kungen sände en gåva till honom.

⁹ Men Uria lade sig vid ingången till kungens palats bland hans herres alla andra tjänare och gick inte ner till sitt eget hus. ¹⁰ Detta berättades för David och man sade: "Uria har inte gått ner till sitt hus." Då sade David till Uria: "Du kommer ju från en resa. Varför har du inte gått ner till ditt hus?" ¹¹ Uria svarade David: "Arken och Israel och Juda bor i lägerhyddor, och min herre Joab och min herres tjänare har slagit läger ute på marken. Skulle jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga med min hustru? Så sant du lever och så sant din själ lever: Det kan jag inte göra." ¹² Då sade David till Uria: "Stanna här i dag också, i morgon skall jag låta dig fara." Uria stannade då i Jerusalem den dagen och dagen därpå. ¹³ David bjöd in honom till sig och lät honom äta och dricka så att han blev drucken. Men på kvällen gick Uria ut och lade sig på sin bädd bland sin herres tjänare. Han gick inte ner till sitt hus.

David låter döda Uria

¹⁴ Följande morgon skrev David ett brev till Joab och sände det med Uria. ¹⁵ I brevet skrev han: "Ställ Uria längst fram där striden är som häftigast. Drag er sedan tillbaka från honom, så att han blir slagen och dödad." ¹⁶ Under belägringen av staden skickade Joab Uria till den plats där han visste att de tappraste männen fanns. ¹⁷ Männen i staden gjorde ett utfall och gav sig i strid med Joab, och en del av folket, av Davids tjänare, föll, och även hetiten Uria stupade.

¹⁸ Då sände Joab bud och lät berätta för David allt vad som hade hänt under striden. ¹⁹ Han befallde budbäraren att säga: "När du har talat om för kungen allt som har hänt under striden, ²⁰ blir kanske kungen mycket upprörd och säger till dig: Varför gick ni under striden så nära intill staden? Visste ni inte att de skulle skjuta uppifrån muren? ²¹ Vem var det som dödade Abimelek, Jerubbesets^[b] son? Var det inte en kvinna som kastade en kvarnsten ner på honom från muren, så att han dödades där i Tebes? Varför gick ni så nära intill muren? Då skall du säga: Din tjänare Uria, hetiten, är också död."

²² Budbäraren gav sig i väg. När han kom fram berättade han för David allt vad Joab hade sänt honom att säga. ²³ Budbäraren sade till David: "Männen blev oss övermäktiga. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi slog dem tillbaka ända till stadsporten. ²⁴ Då sköt skyttarna uppifrån muren på dina tjänare, så att en del av kungens tjänare dödades. Din tjänare Uria, hetiten, är också död." ²⁵ Då sade David till budbäraren: "Så skall du säga till Joab: Låt inte detta plåga dig, för svärdet förtär den ene såväl som den andre. Fullfölj med kraft stadens belägring och förstör den. Och inge honom mod."

²⁶ När Urias hustru hörde att hennes man Uria var död, höll hon dödsklagan efter honom. ²⁷ När sorgetiden var över, sände David bud och lät hämta henne till sitt hus. Hon blev hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort misshagade Herren.

Liknelsen om den återfunne sonen

¹¹ Vidare sade han: "En man hade två söner. ¹² Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. ¹³ Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde. ¹⁴ Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. ¹⁵ Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin.^{[a] 16} Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor^[b] som svinen åt, men ingen gav honom något. ¹⁷ Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. ¹⁸ Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. ¹⁹ Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. ²⁰ Och han stod upp och gick till sin far.

Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. ²¹ Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. ²² Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! ²³ Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. ²⁴ Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.

²⁵ Men hans äldre son hade varit ute på ägorna. När han kom och närmade sig gården, fick han höra musik och dans. ²⁶ Han kallade då till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda. ²⁷ Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem, och din far har slaktat den gödda kalven, eftersom han har fått honom välbehållen tillbaka. ²⁸ Då blev han förargad och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte övertala honom, ²⁹ men han svarade sin far: Här har jag alla dessa år slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud, och mig har du aldrig gett ens en killing, så att jag kunde vara glad med mina vänner. ³⁰ Men när han där kommer hem, din son som har gjort slut på vad du ägde tillsammans med horor, då har du för hans skull slaktat den gödda kalven. ³¹ Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. ³² Men nu måste vi ha fest och glädja oss. Ty denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen."