Old/New Testament

Påskhögtiden

9 Herren talade till Mose i Sinai öken i första månaden av det andra året efter deras uttåg ur Egyptens land. Han sade: ² "Israels barn skall fira påskhögtid på den bestämda tiden. ³ På fjortonde dagen i denna månad, i skymningen, skall ni fira den, på bestämd tid. I enlighet med alla stadgar och föreskrifter skall ni fira den."

⁴ Och Mose sade till Israels barn att de skulle fira påskhögtiden. ⁵ De firade den på fjortonde dagen i första månaden, i skymningen, i Sinai öken. Israels barn gjorde i allt så som Herren hade befallt Mose.

⁶ Men det fanns några män som hade blivit orena genom en död människa, så att de inte kunde fira påskhögtid på den dagen. De vände sig därför samma dag till Mose och Aron, ⁷ och sade till Mose: "Vi har blivit orena genom en död människa. Skall vi därför nekas att bland Israels barn frambära Herrens offergåva på bestämd tid?" ⁸ Mose svarade dem: "Stanna här, så vill jag höra vad Herren befaller om er."

⁹ Herren talade till Mose. Han sade: ¹⁰ "Säg till Israels barn: Om någon bland er eller era efterkommande har blivit oren genom en död människa, eller är ute på resa långt borta, kan han ändå fira Herrens påskhögtid. ¹¹ De skall då fira den i andra månaden, på fjortonde dagen, i skymningen. Med osyrat bröd och bittra örter skall de äta påskalammet. ¹² Inget av det skall lämnas kvar till morgonen, och inget ben på det skall slås sönder. De skall fira påskhögtiden i allt så som det är föreskrivet om den. ¹³ Men den som är ren och inte är på resa, men ändå underlåter att fira påskhögtiden, han skall utrotas ur sitt folk, därför att han inte har burit fram Herrens offergåva på bestämd tid. Den mannen får själv svara för sin synd.

¹⁴ Om en främling bor hos er och vill fira Herrens påskhögtid, skall han fira den enligt de stadgar och föreskrifter som gäller för påskhögtiden. Ni skall ha en och samma stadga för främlingen och för den som är född i landet."

Molnskyn över tabernaklet

¹⁵ På den dag då tabernaklet sattes upp övertäckte molnskyn tabernaklet, vittnesbördets tält. Från kvällen till morgonen var den över tabernaklet och den såg ut som eld. ¹⁶ Så var det alltid: Molnskyn övertäckte det, och om natten såg den ut som eld. ¹⁷ Så ofta molnskyn höjde sig från tältet bröt Israels barn upp, och på den plats där molnskyn stannade slog Israels barn läger. ¹⁸ På Herrens befallning bröt Israels barn upp, och på Herrens befallning slog de läger. Så länge molnskyn vilade över tabernaklet låg de kvar i lägret. ¹⁹ Om molnskyn stannade en längre tid över tabernaklet, iakttog Israels barn det Herren befallde dem och bröt inte upp. ²⁰ Ibland stannade molnskyn över tabernaklet endast några få dagar. På Herrens befallning låg de då kvar i lägret, och på Herrens befallning bröt de sedan upp. ²¹ Ibland stannade molnskyn endast från kvällen till morgonen. När molnskyn höjde sig på morgonen bröt de upp. Om molnskyn stannade en dag och en natt, bröt de upp när molnskyn höjde sig. ²² Om molnskyn stannade två dagar eller en månad, eller om molnskyn blev kvar en längre tid över tabernaklet, så låg Israels barn stilla i läger och bröt inte upp. Men när den höjde sig bröt de upp. ²³ På Herrens befallning slog de läger, och på Herrens befallning bröt de upp. De följde Herrens påbud i enlighet med Herrens befallning genom Mose.

Silvertrumpeterna

10 Herren talade till Mose. Han sade: ² "Gör dig två silvertrumpeter, i hamrat arbete skall du göra dem. Du skall använda dem när menigheten skall sammankallas och när lägren skall bryta upp. ³ När man stöter i dem båda skall hela menigheten samlas hos dig vid ingången till uppenbarelsetältet. ⁴ Men när man stöter endast i den ena, skall furstarna, huvudmännen för Israels ätter, samlas hos dig. ⁵ När ni blåser en larmsignal, skall de läger som ligger österut bryta upp. ⁶ Och när ni blåser larmsignal för andra gången, skall de läger som ligger söderut bryta upp. När lägren skall bryta upp skall man blåsa larmsignal. ⁷ Men när församlingen skall sammankallas, skall ni inte blåsa larmsignal utan stöta i trumpeterna.

⁸ Det är Arons söner, prästerna, som skall blåsa i trumpeterna. Detta skall vara en evig stadga för er, släkte efter släkte. ⁹ När ni i ert land drar ut till strid mot någon fiende som angriper er, skall ni blåsa larmsignal i trumpeterna. Då skall ni bli ihågkomna inför Herrens, er Guds, ansikte, och bli räddade från era fiender. ¹⁰ Och i dagar av glädje, vid era högtider och nymånader, skall ni stöta i trumpeterna vid era brännoffer och gemenskapsoffer. De skall göra att ni blir ihågkomna inför er Gud. Jag är Herren, er Gud."

Uppbrott från Sinai

¹¹ Andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen, höjde sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel. ¹² Då bröt Israels barn upp från Sinai öken och gick från plats till plats, och molnskyn stannade i öknen Paran.

¹³ När de nu första gången bröt upp efter Herrens befallning genom Mose, ¹⁴ var det Juda barns läger under sitt baner som först bröt upp, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Nahson, Amminadabs son. ¹⁵ Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars stam var Netanel, Suars son. ¹⁶ Anförare för den här som utgjordes av Sebulons stam var Eliab, Helons son.

¹⁷ Sedan tabernaklet hade tagits ner, bröt Gersons och Meraris barn upp och bar tabernaklet.

¹⁸ Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elisur, Sedeurs son. ¹⁹ Anförare för den här som utgjordes av Simeons stam var Selumiel, Surisaddajs son. ²⁰ Anförare för den här som utgjordes av Gads stam var Eljasaf, Deguels son.

²¹ Sedan bröt kehatiterna upp, de bar de heliga föremålen. Och tabernaklet sattes upp innan de hann fram.

²² Därefter bröt Efraims läger upp under sitt baner, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Elisama, Ammihuds son. ²³ Anförare för den här som utgjordes av Manasse stam var Gamliel, Pedasurs son. ²⁴ Och anförare för den här som utgjordes av Benjamins stam var Abidan, Gideonis son.

²⁵ Därefter bröt Dans läger upp under sitt baner som en eftertrupp för alla läger, häravdelning efter häravdelning. Anförare för denna här var Ahieser, Ammisaddajs son. ²⁶ Anförare för den här som utgjordes av Asers stam var Pagiel, Okrans son. ²⁷ Och anförare för den här som utgjordes av Naftalis stam var Ahira, Enans son.

²⁸ Detta var ordningen när Israels barn bröt upp, häravdelning efter häravdelning.

Midjaniten Hobab

²⁹ Mose sade till Hobab, som var son till midjaniten Reguel, Moses svärfar: "Vi bryter nu upp och går till det land om vilket Herren har sagt: Jag skall ge det till er. Följ med oss, så skall vi göra gott mot dig, ty Herren har lovat Israel allt gott." ³⁰ Men han svarade honom: "Jag vill inte följa med, utan jag vill gå hem till mitt land och min släkt." ³¹ Mose sade: "Nej, lämna oss inte. Du vet bäst var vi kan slå läger i öknen, du skall bli vårt öga. ³² Om du följer med oss skall vi låta dig få del av det goda som Herren gör med oss."

Israel bryter upp

³³ Och de bröt upp från Herrens berg och vandrade tre dagsresor. Herrens förbundsark gick framför dem de tre dagarna för att utse viloplats åt dem. ³⁴ Herrens molnsky svävade över dem om dagen, när de bröt upp från sin lägerplats. ³⁵ Och så ofta arken bröt upp, sade Mose:

³⁶ Och när den sattes ner, sade han:

Eld från Herren

11 Folket började högljutt klaga inför Herren hur illa de hade det. Då Herren hörde det, upptändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde dem som var ytterst i lägret. ² Folket ropade då till Mose och han bad till Herren, och elden dog ut. ³ Platsen fick namnet Tabeera,^[a] därför att Herrens eld hade brunnit ibland dem.

Folket knotar

⁴ Den blandade hop^[b] som följde dem greps av stort begär. Också Israels barn började att gråta igen och sade: "Vem skall ge oss kött att äta? ⁵ Vi kommer ihåg fisken som vi åt fritt och för intet i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. ⁶ Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna."

⁷ Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts. ⁸ Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. ⁹ När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.

¹⁰ Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. ¹¹ Och Mose sade till Herren: "Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! ¹² Har då jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: 'Bär dem i din famn, så som spädbarnet bärs av sin vårdare' in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? ¹³ Varifrån skall jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! ¹⁴ Jag orkar inte ensam bära hela detta folk, det är för tungt för mig. ¹⁵ Om det är så här du vill handla mot mig, döda mig då genast, om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se detta elände"

¹⁶ Då sade Herren till Mose: "Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och dess tillsyningsmän bland folket. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. ¹⁷ Där skall jag då stiga ner och tala med dig, och jag skall ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De skall tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. ¹⁸ Säg till folket: Helga er till i morgon, så skall ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem skall ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför skall nu Herren ge er kött att äta. ¹⁹ Ni skall få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, ²⁰ utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ty ni har förkastat Herren som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?"

²¹ Mose sade: "Sexhundratusen man fotfolk har jag omkring mig, och du säger: Jag skall ge dem kött att äta under en månad! ²² Finns det då tillräckligt med får och nötboskap att slakta, så att det räcker till åt dem? Eller skall alla fiskar i havet fångas, så att det räcker till åt dem?" ²³ Herren svarade Mose: "Är då Herrens arm för kort? Du skall nu få se om det jag sagt skall hända dig eller inte."

²⁴ Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. ²⁵ Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. Då nu Anden vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer.

²⁶ Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Också över dem vilade Anden, ty de var bland de uppskrivna, men de hade ändå inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. ²⁷ Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: "Eldad och Medad profeterar i lägret." ²⁸ Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: "Mose, min herre, förbjud dem!" ²⁹ Men Mose sade till honom: "Nitälskar du för mig? Om ändå allt Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!" ³⁰ Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

Herren sänder vaktlar

³¹ Och en stormvind for ut från Herren. Den förde med sig vaktlar^[c] från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar över marken.

³² Folket gick då hela den dagen och natten och följande dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer, och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret. ³³ Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket, och Herren slog dem med en mycket svår plåga. ³⁴ Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava,^[d] ty där begravde man dem av folket som hade gripits av begär.

³⁵ Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.

Jesus botar en besatt

5 Så kom de över till gerasenernas område på andra sidan sjön. ² När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande ³ och höll till bland gravarna. Ingen kunde binda honom längre, inte ens med kedjor. ⁴ Många gånger hade han bundits med fotbojor och kedjor, men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. ⁵ Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen, och han ropade och slog sig själv med stenar. ⁶ När han nu på långt håll fick se Jesus, sprang han fram och föll ner för honom ⁷ och skrek: "Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!" ⁸ Jesus hade just befallt honom: "Far ut ur mannen, du orene ande!" ⁹ Nu frågade han honom: "Vad är ditt namn?" Mannen svarade: "Mitt namn är Legion,^[a] för vi är många." ¹⁰ Och han bad gång på gång att Jesus inte skulle driva bort dem från området.

¹¹ Där gick då en stor svinhjord och betade vid berget. ¹² De orena andarna bad honom: "Skicka i väg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem." ¹³ Det tillät han, och då for andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade sig utför branten ner i sjön. Det var omkring två tusen svin som drunknade. ¹⁴ De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden, och man gick för att se vad som hade hänt. ¹⁵ Och när de kom till Jesus och såg den besatte som haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de förskräckta. ¹⁶ De som var ögonvittnen berättade för folket vad som hade hänt med den besatte och hur det hade gått med svinen. ¹⁷ Då bad man att Jesus skulle lämna deras område.

¹⁸ När han steg i båten, bad mannen som hade varit besatt att han skulle få följa med honom. ¹⁹ Men Jesus tillät det inte utan sade: "Gå hem till de dina och berätta för dem allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig." ²⁰ Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis^[b] allt vad Jesus hade gjort med honom. Och alla förundrade sig.