Old/New Testament
Gud förser sitt folk med kött och bröd
16 De lämnade Elim och fortsatte sin vandring in i öknen Sin mellan Elim och Sinai och de kom dit den femtonde dagen i andra månaden efter att de lämnat Egypten. 2 Där började hela menigheten än en gång klaga på Mose och Aron. 3 De sa: ”Tänk om Herren hade låtit oss dö i Egypten, där vi satt runt våra köttgrytor och hade tillräckligt med mat att äta! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi alla som är samlade här kommer att dö av svält.”
4 Då sa Herren till Mose: ”Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Sedan kan folket gå ut varje dag och samla in så mycket som de behöver. Jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte. 5 När de på den sjätte dagen lagar vad de samlat in ska det vara dubbelt så mycket som de övriga dagarna.”
6 Mose och Aron meddelade israeliterna: ”I kväll ska ni inse att det var Herren som förde er ut ur Egypten, 7 och i morgon ska ni få se Herrens härlighet, för han har hört hur ni klagar på honom. Det är honom ni klagar på, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss?” 8 Mose sa vidare: ”Herren ska ge er kött att äta i kväll, och imorgon ska ni få bröd. Han har hört hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, och det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.”
9 Sedan sa Mose till Aron: ”Säg till hela Israels folk att komma fram inför Herren, eftersom han har hört deras klagan.” 10 Aron talade sedan till israeliternas menighet och när de vände sig mot öknen, uppenbarade sig Herrens härlighet i molnet.
11 Herren talade till Mose: 12 ”Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: ’I skymningen ikväll ska ni få kött och imorgon ska ni mättas med bröd och då ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.’ ”
13 Den kvällen kom en stor mängd vaktlar och täckte hela lägret och på morgonen låg det dagg runt omkring lägerplatsen. 14 När daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något tunt, frasigt[a], som liknade rimfrost på marken. 15 När israeliterna såg detta, frågade de varandra: ”Vad är det här?” De visste inte vad det var.
Mose svarade: ”Det är den mat som Herren har gett er att äta. 16 Herren har befallt att var och en ska samla in så mycket han behöver för sitt hushåll, ett omermått[b] per person.”
17 Israeliterna gjorde så. Några samlade mer, andra samlade mindre. 18 Och när de mätte upp vad de samlat i sina mått, hade de som samlat mycket inte för mycket, och de som hade samlat litet hade inte för lite. Alla hade samlat så mycket som de behövde.
19 Och Mose sa till folket: ”Lämna ingenting kvar till i morgon!” 20 Men det fanns sådana som inte ville lyssna till Mose utan lämnade lite kvar till morgonen därpå. Men då var det fullt av mask och luktade illa och Mose blev arg på dem. 21 Så samlade de mat varje morgon, var och en efter sitt behov, och när solen steg allt högre smälte det bort. 22 På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket som vanligt, två omermått till var och en. Ledarna bland folket gick då till Mose och rapporterade detta.
23 Då talade han om för dem: ”Det är precis vad Herren har sagt. ’Morgondagen är en vilodag, en Herrens heliga sabbat[c]. Baka och koka så mycket ni vill idag, och spara det som blir över till imorgon.’ ”
24 De sparade mat till nästa morgon, som Mose hade sagt, och då luktade den inte illa och det fanns ingen mask i den. 25 Och Mose sa: ”Detta är er mat för idag, för detta är Herrens sabbat, och det kommer inte att finnas någon mat alls ute på marken. 26 Samla alltså mat under sex dagar. Den sjunde dagen är sabbat, och då kommer det inte att finnas någon mat där ute.”
27 Några gick ändå ut på sabbaten för att samla mat men de fann ingen. 28 Då sa Herren till Mose: ”Hur länge tänker ni vägra att lyda mina bud och befallningar? 29 Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen mat för två dagar. Stanna nu kvar hemma i stillhet och gå inte ut på den sjunde dagen.” 30 Efter det höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.
31 Israeliterna kallade maten manna[d]. Mannat var vitt som korianderfrö och smakade som bröd med honung.
32 Mose sa: ”Herren har befallt: ’Ta och bevara en omer manna, så att kommande generationer får se det bröd som jag försåg er med i öknen när jag förde er ut ur Egypten.’ ”
33 Därför sa han till Aron att skaffa ett kärl och hälla upp ett omermått manna i det och placera det inför Herren för att förvaras åt kommande generationer. 34 Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde kärlet inför förbundstecknet[e] för att förvaras där.
35 Under fyrtio år åt israeliterna manna, ända tills de kom in i Kanaans land, som var bebott; de åt manna tills de kom till gränsen till Kanaan. 36 En omer är en tiondels efa.[f]
Vatten ur klippan
(4 Mos 20:1-13)
17 Hela Israels menighet lämnade öknen Sin och vandrade på Herrens befallning i etapper till Refidim. Men när de slog läger där, fanns det inget vatten att dricka. 2 Då började folket klaga på Mose och krävde: ”Ge oss vatten!” Mose frågade: ”Varför anklagar ni mig? Tänker ni sätta Herren på prov igen?”
3 Men plågade av sin törst fortsatte de att klaga mot Mose: ”Varför förde du oss ut ur Egypten, så att vi skulle behöva dö här med våra barn och vår boskap?”
4 Då ropade Mose till Herren: ”Vad ska jag göra med detta folk? De är färdiga att stena mig.” 5 Herren sa till Mose: ”Ta med dig några av de äldste i Israel och gå framför folket. Ta också med dig den stav du hade när du slog på Nilen. 6 Jag ska stå framför dig där på klippan vid berget Horeb[g]. Slå på klippan med din stav, så ska vatten komma fram ur den. Då ska folket få att dricka.” Mose gjorde så inför de äldste i Israel. 7 Han kallade platsen Massa och Meriva[h] för det var där israeliterna klagade på Mose och prövade Herren genom att säga: ”Är Herren mitt ibland oss eller inte?”
Seger över amalekiterna
8 Vid Refidim kom amalekiterna och anföll Israel. 9 Mose beordrade då Josua att kalla samman en grupp män till strid mot amalekiterna och sa: ”Imorgon kommer jag att stå på bergets topp med Guds stav i min hand.”
10 Josua gjorde som Mose hade sagt och gick alltså ut för att strida mot amalekiterna. Mose, Aron och Hur gick upp på berget. 11 Så länge Mose orkade hålla upp sina händer hade Israel övertaget, men när han lät händerna sjunka ryckte amalekiterna fram. 12 Mose blev trött i armarna, så de hämtade en sten som han kunde sitta på och sedan stod Aron och Hur på var sin sida om honom och höll upp hans armar ända till solnedgången. 13 Josua och hans män besegrade amalekiterna med svärdet.
14 Herren sa till Mose: ”Skriv ner det här på en tavla, så att man alltid kan minnas det. Läs upp det för Josua, för jag ska utplåna Amaleks minne från jorden.” 15 Då byggde Mose ett altare där och kallade det ”Herren är mitt banér”.
16 Han sa: ”En hand har lyfts mot Herrens tron![i] Herren ska strida mot Amalek, från generation till generation.”
Jetro besöker Mose
18 Snart fick Moses svärfar Jetro, prästen i Midjan, höra om allt som Gud hade gjort för Mose och sitt folk och att Herren hade fört dem ut ur Egypten.
2 Då tog Jetro med sig Moses hustru Sippora som denne tidigare hade skickat hem 3 samt hennes två söner. Den förste sonen hade fått namnet Gershom[j], för Mose hade sagt: ”Jag är en främling i detta land.” 4 Den andre hade fått namnet Elieser ”Gud är min hjälp”, för Mose hade sagt: ”Min fars Gud kom till min hjälp och räddade mig undan faraos svärd.” 5 Jetro, Moses svärfar, de båda sönerna och Moses hustru kom till Mose i öknen där han hade slagit läger vid Guds berg. [k]
6 Jetro hade skickat bud till Mose: ”Din svärfar Jetro kommer till dig med din hustru och hennes två söner.”
7 Då gick Mose ut för att träffa sin svärfar och han föll ner för honom och kysste honom. Efter att ha hälsat varandra gick de in i tältet. 8 Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren hade gjort mot farao och egypterna för Israels skull. Han berättade också om alla de problem som de stött på under vägen och om hur Herren hade räddat dem.
9 Jetro blev mycket glad när han fick höra om allt som Herren hade gjort för Israel och hur han hade räddat dem undan egypterna.
10 ”Lovad vare Herren”, sa Jetro, ”han som har räddat er från egypternas och faraos våld och räddat undan folket ur egypternas hand. 11 Nu förstår jag att Herren är större än alla andra gudar, eftersom han kunde befria sitt folk från de arroganta egypterna[l].”
12 Jetro, Moses svärfar, offrade ett brännoffer och slaktoffer åt Gud, och sedan kom Aron och de äldste i Israel och deltog med honom i måltiden inför Gud.
Jetro ger Mose ett vist råd
(5 Mos 1:9-18)
13 Dagen därpå satte sig Mose ner för att tjäna som folkets domare och från morgonen till kvällen stod människor omkring honom.
14 När Moses svärfar såg hur mycket han hade att göra sa han: ”Varför försöker du klara av allt det här själv, medan folket får stå omkring dig och vänta hela dagen?” 15 ”Folket kommer till mig för att söka Guds vilja”, svarade Mose sin svärfar. 16 ”När de är oeniga kommer de till mig, och jag avgör mellan dem, och så undervisar jag dem om Guds bud och lagar.”
17 ”Det där är inte bra!” förklarade svärfadern. 18 ”Du sliter ut dig själv, och folket blir uttröttat. Det är alldeles för mycket för dig att sköta själv. 19 Hör nu på mitt råd och Gud kommer att vara med dig: Du ska vara folkets representant inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom. 20 Du ska undervisa dem om Guds lagar och bud och hur de ska leva och handla. 21 Men du ska utse lämpliga män bland folket, sådana som är gudfruktiga och pålitliga och inte tar emot mutor, och dem ska du göra till ledare, somliga för tusen personer, andra för hundra, femtio eller tio personer. 22 Låt dessa alltid vara domare för folket. Om det är något som är komplicerat, kan de komma till dig med det, men alla mindre frågor ska de själva ta hand om. Det blir lättare för dig om ni hjälps åt. 23 Om du gör så här och det sker på Guds befallning, kan du bättre klara av uppgiften och då kommer alla också att gå hem nöjda.”
24 Mose lyssnade till sin svärfars råd och följde hans förslag. 25 Han valde ut dugliga män från hela Israel och satte dem till ledare över folket, över tusen, hundra, femtio eller tio. 26 De skulle alltid finnas till hands för att skipa rättvisa. De svårare fallen förde de fram inför Mose, men allt annat tog de själva hand om.
27 Mose lät sedan sin svärfar återvända hem till sitt land.
Jesus förklarar vem som är störst
(Mark 9:33-37; Luk 9:46-48; 17:1-2)
18 Lite senare kom lärjungarna fram till Jesus och frågade vem som var störst i himmelriket.
2 Då ropade Jesus på ett barn och ställde det mitt ibland dem 3 och sa: ”Sannerligen säger jag er: om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni överhuvudtaget inte in i himmelriket. 4 Den som gör sig liten som det här barnet, han är störst i himmelriket. 5 Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.
Jesus varnar för förförelser
(Mark 9:43-47)
6 Men om någon förför en av dessa små som tror på mig, skulle det vara bättre för den personen att få en stor kvarnsten bunden runt halsen och att han sänktes i havets djup. 7 Ve dig världen för dina förförelser! Förförelser måste ju komma, men ve den människa som förför andra! 8 Om din hand eller fot förför dig, så hugg av den och kasta bort den. Det är bättre att gå in i livet stympad eller handikappad än att kastas i den eviga elden med både händer och fötter i behåll. 9 Och om ditt öga förför dig, så riv ut det och kasta bort det. Det är bättre att gå in i livet enögd än att kastas i elden i Gehenna med båda ögonen i behåll.[a] 10 Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, för jag säger er att deras änglar alltid ser min Faders ansikte i himlen.[b]
Liknelsen om det förlorade fåret
(Luk 15:4-7)
12 Vad tror ni? Om en man har hundra får och ett har kommit bort, lämnar han inte de nittionio andra kvar bland bergen och ger sig iväg för att leta efter det som har försvunnit? 13 Och när han har hittat det, sannerligen säger jag er att han gläder sig mer över det än över de nittionio andra som aldrig kom bort. 14 På samma sätt vill inte er Fader i himlen att någon enda av dessa små ska gå förlorad.
Om en troende har handlat fel
(Luk 17:3)
15 Men om din nästa har begått en synd mot dig, så gå till honom enskilt och tillrättavisa honom. Lyssnar han då på dig har du vunnit tillbaka din nästa. 16 Men om han inte gör det, så hämta en eller två personer som vittnen, för det krävs två eller tre vittnen för att en sak ska avgöras.[c] 17 Vägrar han fortfarande att lyssna på dig, ska du ta upp fallet i församlingen. Och om han inte vill lyssna på församlingen heller, så behandla honom som en främling eller en tullindrivare. 18 Sannerligen säger jag er: allt ni binder på jorden blir bundet i himlen och allt ni löser på jorden blir löst i himlen.[d]
19 Jag säger er också att allt som två av er här på jorden kommer överens att be om, det ska de få av min Fader i himlen. 20 För där två eller tre samlas i mitt namn, då är jag mitt ibland dem.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.