Old/New Testament
Abram åter i Kanaan
13 Så bröt Abram upp från Egypten och begav sig till Negev med sin hustru och allt han ägde, och Lot var med honom. 2 Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. 3 Han färdades från lägerplats till lägerplats, från Negev ända till Betel, till den plats där hans tält tidigare hade stått mellan Betel och Ai 4 och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn.
Abram och Lot
5 Lot, som följde med Abram, hade också får och nötboskap och tält, 6 och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, 7 och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. 8 Då sade Abram till Lot: "Inte skall det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. 9 Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster." 10 Lot lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var vattenrik. Innan Herren fördärvade Sodom och Gomorra var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. 11 Och Lot utvalde åt sig hela Jordanslätten. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. 12 Abram bodde kvar i Kanaans land och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända in mot Sodom. 13 Men männen i Sodom var onda och mycket syndiga inför Herren.
Abram flyttar till Hebron
14 Herren sade till Abram sedan Lot hade skilt sig från honom: "Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. 15 Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. 16 Och jag skall låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden skall också dina efterkommande kunna räknas. 17 Bryt upp och drag igenom landet i hela dess längd och bredd, ty åt dig skall jag ge det." 18 Abram flyttade då med sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.
Abram räddar Lot
14 Vid den tid då Amrafel var kung i Sinar, Arjok kung i Ellasar, Kedorlaomer kung i Elam och Tidal kung över Gojim, 2 förde dessa kungar krig mot Bera, kungen i Sodom, Birsa, kungen i Gomorra, Sinab, kungen i Adma, Semeber, kungen i Sebojim, och kungen i Bela, det vill säga Soar. 3 Alla dessa förenade sig och tågade till Siddimsdalen där Döda havet nu är. 4 I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men under det trettonde året hade de gjort uppror. 5 Under det fjortonde året kom Kedorlaomer tillsammans med de kungar som var på hans sida, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnajim, suseerna i Ham, emeerna i Save-Kirjatajim 6 och horeerna på deras berg Seir och drev dem ända till El-Paran vid öknen. 7 Sedan vände de om och kom till En-Mispat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoreerna som bodde i Hasason-Tamar.
8 Kungen i Sodom drog då ut tillsammans med kungen i Gomorra, kungen i Adma, kungen i Sebojim och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, 9 mot Kedorlaomer, kungen i Elam, Tidal, kungen över Gojim, Amrafel, kungen i Sinar, och Arjok, kungen i Ellasar; fyra kungar mot de fem. 10 Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Kungarna i Sodom och Gomorra flydde och föll då i dessa. De övriga flydde till bergsbygden. 11 Så tog man all egendom och alla livsmedel som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. 12 De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde. Han bodde ju i Sodom.
13 Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebreen. Han bodde vid den terebintlund som tillhörde amoreen Mamre, Eskols och Aners bror, och de var i förbund med Abram. 14 Då Abram hörde att hans släkting hade tagits tillfånga, lät han sina mest betrodda män rycka ut, trehundraarton män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan. 15 Han fördelade sitt folk och överföll dem med sina tjänare om natten, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus 16 och tog tillbaka all egendom. Sin släkting Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
Abram välsignas av Melkisedek
17 När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och de kungar som var med honom, gick kungen i Sodom ut för att möta honom i Savedalen, det vill säga Kungadalen. 18 Och Melkisedek,[a] kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, 19 och han välsignade Abram och sade:
"Välsignad vare Abram
av Gud den Högste,
skapare av himmel och jord!
20 Och välsignad vare Gud den Högste,
som har givit dina fiender i din hand!"
Och Abram gav honom tionde av allt.
21 Kungen i Sodom sade till Abram: "Ge mig folket. Krigsbytet kan du behålla för dig själv." 22 Men Abram svarade kungen i Sodom: "Jag lyfter min hand upp till Herren, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord: 23 Jag vill inte ta ens en tråd eller en sandalrem, än mindre något annat som tillhör dig. Du skall inte kunna säga: Jag har gjort Abram rik. 24 Jag vill inte ha någonting. Det räcker med vad mina män har ätit och mina följeslagares andel, Aner, Eskol och Mamre. Låt dem få sin del."
Herren sluter förbund med Abram
15 Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: "Frukta inte, Abram. Jag är din sköld. Din lön skall bli mycket stor." 2 Men Abram sade: "Herre Herre, vad skall du ge mig? Jag går ju bort barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus." 3 Abram sade vidare: "Se, mig har du inte givit någon avkomma. En av mitt husfolk kommer att ärva mig." 4 Men Herrens ord kom till honom: "Denne skall inte ärva dig, utan en som kommer från din egen kropp skall bli din arvinge." 5 Sedan förde han honom ut och sade: "Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem", och han sade till honom: "Så skall din avkomma bli." 6 Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.
7 Sedan sade han till honom: "Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel." 8 Han svarade: "Herre, Herre, hur skall jag veta att jag kommer att ärva det?" 9 Då sade han till honom: "Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva." 10 Han hämtade alla dessa åt honom och styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. 11 Och rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem. 12 När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram, och se, då kom skräck och ett stort mörker över honom. 13 Och Herren sade till Abram: "Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. 14 Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall de dra ut med stora ägodelar. 15 Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. 16 I fjärde släktledet skall de återvända hit. Ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mått."
17 När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla, som for fram mellan köttstyckena. 18 På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: "Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat: 19 keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, 20 hetiternas, perisseernas, rafaeernas, 21 amoreernas, kananeernas, girgaseernas och jebusiternas land."
JESU BERGSPREDIKAN (Kap. 5-7)
Saligprisningarna
5 När Jesus såg folkskarorna, gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. 2 Då började han tala och undervisa dem:
3 Saliga är de som är fattiga i anden,
dem tillhör himmelriket.
4 Saliga är de som sörjer,
de skall bli tröstade.
5 Saliga är de ödmjuka,
de skall ärva jorden.
6 Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet,
de skall bli mättade.
7 Saliga är de barmhärtiga,
de skall få barmhärtighet.
8 Saliga är de renhjärtade,
de skall se Gud.
9 Saliga är de som skapar frid,
de skall kallas Guds barn.
10 Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull,
dem tillhör himmelriket.
11 Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. 12 Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.
Jordens salt och världens ljus
13 Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor. 14 Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. 15 Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan,[a] utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. 16 Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.
Jesus och lagen
17 Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda. 18 Amen[b] säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav,[c] inte en prick[d] i lagen[e] förgå, förrän allt har skett. 19 Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket. 20 Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket.
Mord och vrede
21 Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. [f] Den som mördar är skyldig inför domstolen. 22 Jag säger er:[g] Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna.[h] 23 Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, 24 så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. 25 Var angelägen om att göra upp med din motpart när du är med honom på vägen, så att din motpart inte överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du blir kastad i fängelse. 26 Amen säger jag dig: Du slipper inte ut därifrån, förrän du har betalat till sista öret.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln