Old/New Testament

Manna och vaktlar

16 Hela Israels menighet bröt sedan upp från Elim och kom på femtonde dagen i andra månaden efter sitt uttåg ur Egypten fram till öknen Sin, mellan Elim och Sinai. ² Och hela Israels menighet knotade mot Mose och Aron i öknen ³ och sade till dem: "Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med mat att äta! Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela denna skara dö av hunger."

⁴ Då sade Herren till Mose: "Se, jag skall låta det regna bröd från himlen åt er. Folket skall gå ut och samla så mycket de behöver för varje dag. Så skall jag pröva dem, om de vill vandra efter min lag eller inte. ⁵ När de på sjätte dagen lagar till vad de har fört hem, skall det vara dubbelt så mycket som de annars samlar varje dag."

⁶ Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: "I kväll kommer ni att förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egyptens land, ⁷ och i morgon skall ni se Herrens härlighet. Herren har hört hur ni knotar mot honom. Vilka är vi, att ni skulle knota mot oss?" ⁸ Och Mose fortsatte: " Herren ger er i kväll kött att äta och i morgon bröd att mätta er med, för Herren har hört hur ni knotar mot honom. Men vilka är vi? Ni knotar inte mot oss utan mot Herren."

⁹ Därefter sade Mose till Aron: "Säg till hela Israels menighet: Träd fram inför Herren, för han har hört hur ni knotar." ¹⁰ När sedan Aron hade talat till hela Israels menighet, vände de sig mot öknen, och se, då visade sig Herrens härlighet i molnskyn.

¹¹ Och Herren sade till Mose: ¹² "Jag har hört hur Israels barn knotar. Säg till dem: I skymningen skall ni få kött att äta och i morgon bröd att mätta er med. Då skall ni inse att jag är Herren, er Gud."

¹³ På kvällen kom vaktlar och övertäckte lägret, och följande morgon låg det dagg runt omkring lägret. ¹⁴ När daggen hade försvunnit, se, då låg det på marken ute i öknen något fint som fjäll, något fint som liknade rimfrost. ¹⁵ Israels barn såg det, och då de inte visste vad det var frågade de varandra: "Vad är det här?" Mose sade till dem: "Detta är brödet som Herren har gett er att äta. ¹⁶ Och detta är vad Herren har befallt: Var och en skall samla så mycket av det som han behöver till mat. En gomer för var person skall ni ta, efter antalet av ert husfolk. Var och en skall ta åt dem som han har i sitt tält."

¹⁷ Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre. ¹⁸ Men när de mätte upp det med gomermåttet, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite fattades det ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat. ¹⁹ Och Mose sade till dem: "Ingen får lämna kvar något av det till i morgon." ²⁰ Men de lydde inte Mose, utan somliga sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa. Och Mose blev förargad på dem. ²¹ De samlade sedan in av mannat varje morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.

²² På sjätte dagen hade de samlat in dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Folkets alla furstar kom och berättade det för Mose. ²³ Då sade han till dem: "Detta är vad Herren sagt. I morgon är det sabbatsvila, en Herrens heliga sabbat. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över skall ni spara åt er till i morgon." ²⁴ Och de sparade det till följande morgon, som Mose hade befallt, och nu luktade det inte illa och det kom inga maskar i det. ²⁵ Mose sade: "Ät detta i dag, för i dag är det Herrens sabbat och då kan ni inte finna något på marken. ²⁶ I sex dagar skall ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något."

²⁷ Ändå gick några ut på sjunde dagen för att samla in, men de fann ingenting. ²⁸ Då sade Herren till Mose: "Hur länge skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar? ²⁹ Se, Herren har givit er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen bröd för två dagar. Stanna därför hemma, var och en hos sig. Gå inte hemifrån på sjunde dagen." ³⁰ Alltså höll folket sabbat på sjunde dagen.

³¹ Israels barn kallade det manna.^[a] Det liknade korianderfrö och var vitt och smakade som tunna kakor med honung. ³² Och Mose sade: "Detta är vad Herren har befallt: Spara en gomer av det, så att era efterkommande får se det bröd jag gav er att äta i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land." ³³ Till Aron sade Mose: "Tag ett kärl och lägg en gomer manna i det och ställ det inför Herren. Det skall förvaras till kommande släkten." ³⁴ Som Herren hade befallt Mose, så gjorde Aron. Han ställde det framför vittnesbördet^[b] för att förvaras där. ³⁵ Och Israels barn åt manna i fyrtio år, ända till dess de kom till bebott land. De åt manna till dess de kom till gränsen av Kanaans land. ³⁶ - En gomer är en tiondels efa. -

Vatten ur klippan

17 På Herrens befallning bröt hela Israels menighet upp från öknen Sin och drog från lägerplats till lägerplats, och de slog läger i Refidim. Där hade folket inget vatten att dricka. ² Då klagade folket på Mose och sade: "Ge oss vatten att dricka." Mose svarade dem: "Varför klagar ni på mig? Varför sätter ni Herren på prov?" ³ Men folket törstade efter vatten, och de knotade mot Mose. De sade: "Varför har du fört oss ut ur Egypten, så att vi och våra barn och vår boskap måste dö av törst?" ⁴ Då ropade Mose till Herren och sade: "Vad skall jag göra med det här folket? Snart stenar de mig." ⁵ Herren svarade Mose: "Tag med dig några av de äldste i Israel och gå framför folket. Och tag i din hand staven med vilken du slog på Nilfloden och gå. ⁶ Se, jag skall stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall slå på klippan. Då skall vatten komma ut ur den, så att folket får att dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel. ⁷ Och han gav platsen namnet Massa^[c] och Meriba,^[d] eftersom Israels barn hade klagat och satt Herren på prov och sagt: "Är Herren ibland oss eller inte?"

Amalekiterna besegras

⁸ Sedan kom Amalek och stred mot Israel i Refidim. ⁹ Då sade Mose till Josua: "Välj ut manskap åt oss och drag ut i strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig överst på höjden med Guds stav i handen." ¹⁰ Josua gjorde som Mose hade sagt till honom och stred mot Amalek. Men Mose, Aron och Hur steg upp överst på höjden. ¹¹ Och så länge Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät handen sjunka fick Amalek övertaget. ¹² När Moses händer blev tunga tog de därför en sten och lade under honom, och han satte sig på den. Sedan stödde Aron och Hur hans händer, en på var sida. Så hölls hans händer stadiga till dess solen gick ner. ¹³ Och Josua besegrade Amalek och hans folk med svärd.

¹⁴ Herren sade till Mose: "Skriv upp detta i boken, så att ni inte glömmer det, och inpränta det hos Josua, ty jag skall utplåna minnet av Amalek så grundligt att det inte finns mer under himlen." ¹⁵ Och Mose byggde ett altare och gav det namnet Herren mitt baner. ¹⁶ Han sade: "En hand har lyfts mot Herrens tron. Herren skall strida mot Amalek från släkte till släkte."

Jetro besöker Mose

18 Moses svärfar Jetro, prästen i Midjan, fick höra om allt som Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, hur Herren hade fört dem ut ur Egypten. ² Då tog Jetro, Moses svärfar, med sig Moses hustru Sippora, som Mose tidigare hade sänt hem. ³ Han hade också med sig hennes två söner. En av dem hade fått namnet Gersom, ty Mose sade: "Jag är främling i ett främmande land." ⁴ Den andre fick namnet Elieser, ty Mose sade: "Min faders Gud kom till min hjälp och räddade mig från faraos svärd."^[e]

⁵ När Jetro, Moses svärfar, tillsammans med Moses söner och hans hustru kom till Mose i öknen, där han slagit läger vid Guds berg, ⁶ sände han detta bud till Mose: "Jag, din svärfar Jetro, kommer till dig med din hustru och hennes båda söner." ⁷ Då gick Mose ut och mötte sin svärfar, bugade sig för honom och kysste honom, och när de hälsat varandra gick de in i tältet. ⁸ Och Mose berättade för sin svärfar allt som Herren gjort med farao och egyptierna för Israels skull, och han berättade om all den möda de hade utstått på vägen och hur Herren hade räddat dem. ⁹ Jetro gladde sig över allt det goda som Herren hade gjort mot Israel, att han hade räddat dem ur egyptiernas hand. ¹⁰ Han sade: "Lovad vare Herren, som har räddat er ur egyptiernas och faraos hand och som har räddat folket undan egyptiernas hand! ¹¹ Nu vet jag att Herren är större än alla gudarna. Det visade han när man handlade övermodigt mot detta folk." ¹² Jetro, Moses svärfar, bar fram ett brännoffer och några slaktoffer åt Gud. Och Aron och alla de äldste i Israel kom och höll måltid inför Gud tillsammans med Moses svärfar.

Mose tillsätter domare

¹³ Följande dag satte Mose sig för att döma folket, och folket stod omkring honom från morgonen ända till kvällen. ¹⁴ När Moses svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: "Vad är det för bestyr du har med folket? Varför sitter du här ensam, medan allt folket måste stå omkring dig från morgon till kväll?" ¹⁵ Mose svarade sin svärfar: "Folket kommer till mig för att fråga Gud. ¹⁶ De kommer till mig när de har någon rättssak, och då dömer jag mellan dem. Jag låter dem veta Guds stadgar och bud."

¹⁷ Då sade Moses svärfar till honom: "Ditt sätt att arbeta är inte bra. ¹⁸ Både du själv och folket som är hos dig blir ju uttröttade. Den här uppgiften är alldeles för tung för dig, och du kan inte klara av den ensam. ¹⁹ Lyssna nu på mig! Jag vill råda dig, och Gud skall vara med dig. Du skall föra folkets talan inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom. ²⁰ Du skall upplysa dem om stadgar och bud och låta dem veta vilken väg de skall vandra och vad de skall göra. ²¹ Men välj ut åt dig dugliga män från allt folket, män som fruktar Gud, är pålitliga och hatar orätt vinning, och sätt dem till föreståndare för folket, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio. ²² De skall alltid döma folket, men varje viktigt ärende skall hänskjutas till dig. I alla enklare mål skall de döma själva. Så skall du göra din börda lättare, genom att de bär den tillsammans med dig. ²³ Om du gör på detta sätt och om Gud befaller dig det, skall du kunna hålla ut. Och allt folket här kan då också gå hem i frid."

²⁴ Mose lyssnade till sin svärfars ord och gjorde allt som han sagt. ²⁵ Han valde ut dugliga män ur hela Israel och gjorde dem till huvudmän för folket, till föreståndare, somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och andra över tio. ²⁶ Dessa skulle alltid döma folket. Alla svårare ärenden skulle de hänskjuta till Mose, men alla enklare mål skulle de själva avgöra. ²⁷ Sedan lät Mose sin svärfar resa hem, och han återvände till sitt land.

Vem är den störste i himmelriket?

18 I samma ögonblick kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är störst i himmelriket?" ² Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem ³ och sade: "Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. ⁴ Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket. ⁵ Och den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.

Förförelser måste komma

⁶ Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. ⁷ Ve över världen som förför. Förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. ⁸ Om din hand eller din fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att ha båda händerna och båda fötterna i behåll och kastas i den eviga elden. ⁹ Och om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet med ett öga än att ha båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna. ¹⁰ Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.^[a]

Liknelsen om det återfunna fåret

¹² Vad tror ni? Om någon har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio i bergen och går ut och letar efter det som gått vilse? ¹³ Och om han finner det, amen säger jag er: Han gläder sig mer över det fåret än över de nittionio som inte har gått vilse. ¹⁴ Så är det inte heller er himmelske Faders vilja att någon enda av dessa små skall gå förlorad.

Om en broder har begått en synd

¹⁵ Om din broder har begått en synd,^[b] så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. ¹⁶ Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord.^{[c] 17} Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. ¹⁸ Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. ¹⁹ Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. ²⁰ Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem."