Old/New Testament

Mirjam och Aron sätter sig upp mot Mose

12 Mirjam och Aron talade illa om Mose på grund av den nubiska kvinna som han hade tagit till hustru, ty han hade tagit en nubisk kvinna till hustru. ² De sade: "Är då Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?" Och Herren hörde detta. ³ Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden. ⁴ Genast sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: "Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet." Och de gick dit ut alla tre. ⁵ Då steg Herren ner i en molnstod och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit. ⁶ Och han sade:

⁹ Och Herrens vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem.

¹⁰ När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk. ¹¹ Då sade Aron till Mose: "O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått. ¹² Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet." ¹³ Då ropade Mose till Herren: "O, Gud, gör henne frisk!" ¹⁴ Herren svarade Mose: "Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan skall hon tas emot igen."

¹⁵ I sju dagar hölls Mirjam instängd utanför lägret, och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade förts tillbaka.

13 Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i öknen Paran.

De tolv spejarna

² Herren sade till Mose: ³ "Sänd ut män för att bespeja Kanaans land, som jag ger åt Israels barn. En man för varje fädernestam skall ni sända. Var och en av dem skall vara en ledare." ⁴ På Herrens befallning sände Mose ut dem från öknen Paran. Alla var huvudmän bland Israels barn. ⁵ Deras namn var:

Av Rubens stam: Sammua, Sackurs son;

⁶ av Simeons stam: Safat, Horis son;

⁷ av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son;

⁸ av Isaskars stam: Jigal, Josefs son;

⁹ av Efraims stam: Hosea, Nuns son;

¹⁰ av Benjamins stam: Palti, Rafus son;

¹¹ av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son;

¹² av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son;

¹³ av Dans stam: Ammiel, Gemallis son;

¹⁴ av Asers stam: Setur, Mikaels son;

¹⁵ av Naftali stam: Nahbi, Vofsis son;

¹⁶ av Gads stam: Geuel, Makis son.

¹⁷ Dessa var namnen på de män som Mose sände i väg för att bespeja landet. Men Mose gav Hosea,^[a] Nuns son, namnet Josua.^[b]

¹⁸ Mose sände i väg dem för att bespeja Kanaans land och sade till dem: "Drag upp till Negev och vidare upp till Bergsbygden. ¹⁹ Se efter hur landet är, om folket som bor där är starkt eller svagt, om de är få eller många, ²⁰ om landet där de bor är gott eller dåligt, om städerna där de bor är som läger eller om de är befästa, ²¹ om jorden är fet eller mager och om det finns träd där eller inte. Visa er modiga och tag med er hit av landets frukt."

Det var den tid då de första druvorna mognade.

²² De gav sig av och bespejade landet, från öknen Sin ända till Rehob, där vägen går till Hamat. ²³ De drog upp till Negev och kom till Hebron. Där bodde Ahiman, Sesaj och Talmaj, Anaks avkomlingar. - Hebron byggdes sju år före Soan i Egypten. - ²⁴ De kom till Druvdalen. Där skar de av en gren med en ensam druvklase. Den bars sedan på en stång av två man. Dessutom tog de granatäpplen och fikon. ²⁵ Platsen kallades sedan Druvdalen på grund av den druvklase som Israels barn skar av där.

²⁶ Efter fyrtio dagar vände de tillbaka sedan de hade bespejat landet. ²⁷ De gav sig i väg och kom till Mose och Aron och hela Israels menighet i öknen Paran i Kadesh, där de avgav rapport för dem och hela menigheten och visade dem landets frukt. ²⁸ Och de sade till Mose: "Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån. ²⁹ Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora. Dessutom såg vi avkomlingar av Anak där. ³⁰ Amalekiterna bor i Negev, hetiterna, jebusiter och amoreerna bor i bergsbygden, och kananeerna bor vid havet och utmed Jordan."

³¹ Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: "Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!" ³² Men de män som hade gått upp med honom sade: "Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss." ³³ Och inför Israels barn talade de illa om det land som de hade bespejat och sade: "Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män. ³⁴ Vi såg också jättarna där - Anaks barn kom från jättestammen - och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon."

Folket gör uppror

14 Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. ² Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: "Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! ³ Varför leder Herren oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?" ⁴ Och de sade till varandra: "Vi väljer en anförare och vänder tillbaka till Egypten."

⁵ Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför hela den samlade menigheten av Israels barn. ⁶ Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade bespejat landet, rev sönder sina kläder ⁷ och sade till hela Israels menighet: "Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. ⁸ Om Herren har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. ⁹ Men var inte upproriska mot Herren och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Frukta inte för dem."

¹⁰ Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. ¹¹ Och Herren sade till Mose: "Hur länge skall detta folk förakta mig? Och hur länge skall de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? ¹² Jag skall slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än detta."

Mose medlar för folket

¹³ Mose sade till Herren: "Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, ¹⁴ och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten. ¹⁵ Om du dödar detta folk, alla på en gång, skall folken som hört talas om dig säga: ¹⁶ 'Därför att Herren inte förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat dem, har han slaktat dem i öknen.' ¹⁷ Nej, låt nu Herrens kraft bevisa sig stor, så som du själv har sagt: ¹⁸ Herren är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärning och överträdelse, men låter inte någon bli ostraffad, utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet. ¹⁹ Förlåt nu detta folks missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit."

Herren förlåter och straffar

²⁰ Då sade Herren: "Jag förlåter dem enligt ditt ord. ²¹ Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: ²² Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, ²³ av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. ²⁴ Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför skall jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skall ta det i besittning. ²⁵ Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och tag vägen mot öknen åt Röda havet till."

²⁶ Herren talade till Mose och Aron. Han sade: ²⁷ "Hur länge skall denna onda menighet knota mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt knotar mot mig. ²⁸ Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag skall göra med er så som ni själva har sagt inför mig. ²⁹ Här i öknen skall era döda kroppar falla, alla ni som har blivit inmönstrade, alla som är tjugo år eller äldre, eftersom ni har knotat mot mig. ³⁰ Ingen av er skall komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. ³¹ Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem skall jag föra in där, och de skall lära känna det land som ni har förkastat. ³² Men era döda kroppar skall falla här i öknen. ³³ Och era barn skall vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet, till dess att era döda kroppar förmultnat i öknen. ³⁴ Så som ni under fyrtio dagar har bespejat landet, skall ni under fyrtio år - ett år för varje dag - bära på era synder. Ni skall då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. ³⁵ Jag, Herren, har talat. Jag skall i sanning göra så med hela denna onda menighet som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen skall de omkomma, här skall de dö."

³⁶ De män som Mose hade sänt för att bespeja landet och som vid sin återkomst hade fått hela menigheten att knota mot honom genom att tala illa om landet, ³⁷ ja, dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse, inför Herrens ansikte. ³⁸ Av de män som hade gått ut för att bespeja landet överlevde endast Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.

Israels barn drivs tillbaka

³⁹ Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. ⁴⁰ De steg upp tidigt följande morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: "Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om." ⁴¹ Men Mose sade: "Varför vill ni överträda Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. ⁴² Herren är inte med er. Därför skall ni inte dra dit upp för att inte bli slagna inför era fiender. ⁴³ Amalekiterna och kananeerna skall där möta er, och ni kommer att falla för svärd, ty ni har vänt er bort ifrån Herren, och därför kommer Herren inte att vara med er."

⁴⁴ I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. ⁴⁵ Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma.

Jesus uppväcker Jairus dotter och botar en sjuk kvinna

²¹ När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan sjön, samlades en stor folkskara hos honom, där han var vid sjön. ²² En synagogföreståndare som hette Jairus kom dit, och då han fick se Jesus, föll han ner för hans fötter ²³ och bad honom enträget: "Min dotter ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så blir hon frisk och får leva." ²⁴ Då gick Jesus med honom.

Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. ²⁵ Där var en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. ²⁶ Fast hon hade lidit mycket hos många läkare och lagt ut allt hon ägde, hade hon inte fått någon hjälp. Det hade bara blivit sämre med henne. ²⁷ Hon hade hört talas om Jesus, och nu kom hon bakifrån i folkmassan och rörde vid hans mantel. ²⁸ Hon tänkte: "Om jag så bara rör vid hans kläder blir jag frisk." ²⁹ På en gång upphörde hennes blödningar, och hon kände i kroppen att hon var botad från sin plåga. ³⁰ När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom, vände han sig om i folkskaran och frågade: "Vem rörde vid mina kläder?" ³¹ Hans lärjungar sade till honom: "Du ser hur folket tränger sig inpå dig, och du frågar: Vem rörde vid mig?" ³² Han fortsatte att se sig omkring efter kvinnan som hade gjort detta. ³³ Hon visste vad som hade skett med henne och kom förskräckt och darrande och föll ner för honom och talade om hela sanningen för honom. ³⁴ Då sade han till henne: "Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid och var frisk och fri från din plåga!"

³⁵ Medan han ännu talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter är död. Varför besvärar du Mästaren längre?" ³⁶ Men Jesus fäste sig inte vid deras ord utan sade till föreståndaren: "Var inte rädd. Tro endast." ³⁷ Och han lät ingen följa med utom Petrus, Jakob och hans bror Johannes, ³⁸ och de kom till föreståndarens hus. Där såg han en orolig skara människor som grät och klagade högt. ³⁹ Han gick in och sade till dem: "Varför skriker ni och gråter? Flickan är inte död. Hon sover." ⁴⁰ Då hånskrattade de åt honom. Men han drev ut allesammans, tog med sig barnets far och mor och sina egna lärjungar och gick in där barnet låg. ⁴¹ Och han tog barnets hand och sade till henne: "Talita koum!" Det betyder: "Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!" ⁴² Genast steg flickan upp och började gå omkring - hon var tolv år - och de blev utom sig av häpnad. ⁴³ Men han förbjöd dem strängt att låta någon få veta detta. Sedan sade han åt dem att ge henne något att äta.