Old/New Testament

Hotet mot judarna

(3:1—4:17)

Hamans plan mot judarna

3 En tid senare upphöjde kung Xerxes Haman, son till agagiten Hammedata, till en position över alla andra furstar. ² Alla kungens tjänare i hans port böjde sig ner i vördnad för Haman, för så hade kungen befallt, men Mordokaj gjorde det inte.

³ ”Varför följer du inte kungens befallning?” frågade kungens tjänare honom. ⁴ Dag efter dag talade de med honom, men han brydde sig inte om dem. Slutligen talade de med Haman om saken för att se om Mordokajs skäl skulle godtas, han hade nämligen sagt att han var jude.

⁵ Haman blev rasande när han nu upptäckte att Mordokaj inte böjde sig ner för honom i vördnad. ⁶ Det räckte inte för honom att bara ta livet av Mordokaj, utan när han fick veta vilket folk Mordokaj tillhörde ville han utrota alla judar ur Xerxes rike. ⁷ I första månaden av året, månaden nisan, i kung Xerxes tolfte regeringsår, kastade man lott, ”pur”, inför Haman, om dag och månad, och lotten föll på^[a] adar, den tolfte månaden.

⁸ Haman tog så upp saken med kung Xerxes: ”Det finns ett speciellt folk, som är utspritt och skingrat bland alla andra folk i ditt rikes provinser. Deras lagar skiljer sig från alla andra folks, och de följer inte kungens lagar. Det är mot kungens intressen att låta dem fortsätta så. ⁹ Om du, o kung, finner det för gott, så utfärda en befallning om att de ska utrotas. Då ska jag bidra med 350 ton^[b] silver till förvaltarna för den kungliga skattkammaren.”

¹⁰ Kungen tog då av sig sin sigillring och gav den till Haman, agagiten Hammedatas son, judarnas fiende. ¹¹ ”Behåll pengarna, men gör vad du anser vara bäst med detta folk”, sa kungen till Haman.

¹² Kungens sekreterare tillkallades på trettonde dagen i första månaden, och enligt Hamans befallning utfärdades en skrivelse till kungens satraper, till ståthållarna i de olika provinserna och till furstarna över varje folk, till varje provins på dess eget språk. Skrivelsen undertecknades i kung Xerxes namn och förseglades med hans ring. ¹³ Brev skickades med ilbud till alla kungens provinser med order om att alla judar skulle förgöras, dödas och utrotas, unga och gamla, barn och kvinnor, på en och samma dag, nämligen den trettonde dagen i månaden adar, årets tolfte månad. Deras ägodelar skulle tas som byte. ¹⁴ En avskrift av skrivelsen skulle gälla som lag i varje provins och tillkännages för alla folk, så att de var beredda för den dagen.

¹⁵ Ilbuden gick ut omedelbart på kungens befallning, och lagen tillkännagavs i Susas borg. Kungen och Haman slog sig ner för att dricka tillsammans, medan bestörtning rådde i staden Susa.

Mordokaj ber Ester om hjälp

4 När Mordokaj fick höra vad som hade hänt, rev han sönder sina kläder, klädde sig i säck och aska och gick ut i staden och klagade högt och bittert. ² Han gick till kungens port och stannade utanför den, för dit in fick ingen gå i sorgkläder. ³ Överallt i varje provins dit kungens befallning och förordning kommit rådde stor sorg bland judarna. De fastade och grät och klagade, och många låg i säck och aska.

⁴ När Esters tjänsteflickor och hovmän kom och berättade detta för henne, blev hon bestört och skickade kläder till Mordokaj att använda i stället för säcktyget, men han vägrade att ta emot dem. ⁵ Då kallade Ester på Hatak, en av kungens hovmän som hon fått i sin tjänst, och bad honom gå ut till Mordokaj och ta reda på varför han uppträdde som han gjorde. ⁶ Hatak gick ut till Mordokaj på stadens torg utanför kungens port, ⁷ och denne berättade för honom om allt som hade hänt honom och om det belopp som Haman hade lovat betala till kungens skattkammare för att få judarna utrotade. ⁸ Mordokaj gav även Hatak en kopia av förordningen som utfärdats i Susa om deras utrotning och bad honom visa den för Ester och förklara vad som hänt och be henne att gå till kungen och vädja för sitt folk.

⁹ Hatak gick tillbaka till henne och berättade vad Mordokaj sagt. ¹⁰ Ester sa då till Hatak att på nytt gå ut till Mordokaj och säga:

¹¹ ”Alla kungens tjänare och allt folket i kungens provinser vet att för den man eller kvinna som går in till kungen på den inre borggården utan att vara ditkallad, gäller bara en enda lag, nämligen döden, om inte kungen räcker ut sin guldspira som tecken på att han får leva. Jag har inte varit kallad till kungen på trettio dagar.”

¹² När man berättade för Mordokaj vad Ester hade sagt ¹³ skickade Mordokaj tillbaka ett svar till henne: ”Tro inte att du ensam av alla judar ska komma undan därför att du är i kungens palats. ¹⁴ Om du nu tiger, kommer befrielse och räddning från något annat håll till judarna, men du och dina släktingar kommer att gå under. Och vem vet om du inte har blivit drottning just för en tid som denna?”

¹⁵ Ester sände sitt svar till Mordokaj: ¹⁶ ”Gå och kalla samman alla judar i Susa och fasta för min skull. Ät och drick inte under tre dagar och tre nätter. Jag och mina tjänsteflickor ska också fasta, och sedan ska jag gå in till kungen fast det är mot lagen, och om jag då går förlorad så får det bli så.”

¹⁷ Mordokaj gick och gjorde precis som Ester hade sagt till honom.

Ester ingriper för att rädda sitt folk

(5:1—9:19)

Ester inför kungen

5 Tre dagar senare tog Ester på sig den kungliga skruden och gick in på palatsets inre borggård, framför palatsbyggnaden. Kungen satt på sin tron i palatset, mitt emot ingången. ² När han såg drottning Ester stå där på gården, behagade det honom, och han räckte ut sin guldspira mot henne. Ester gick då fram och rörde vid spetsen på spiran.

³ ”Vad vill du, drottning Ester?” frågade kungen henne. ”Vad önskar du? Vad du än begär ska du få det, om det så skulle vara hälften av mitt rike.”

⁴ Ester svarade: ”Om det behagar dig, min kung, kom tillsammans med Haman till en fest som jag har förberett för dig i dag.”

⁵ Kungen befallde: ”Hämta Haman omedelbart, så att vi kan göra som Ester önskar.” Så gick kungen och Haman till den fest som Ester hade anordnat.

⁶ Medan de njöt av vinet frågade kungen Ester: ”Tala nu om för mig vad du önskar, så ska du få det, även om det är hälften av mitt kungarike.”

⁷ Ester svarade: ”Min önskan och bön är denna: ⁸ Om du ser välvilligt på mig, min kung, och om det behagar dig att besvara min bön och uppfylla min önskan, så kom tillsammans med Haman i morgon till den festmåltid som jag ska förbereda för er. Då ska jag svara på din fråga, o kung.”

Haman retar sig på Mordokaj

⁹ Haman gick hem glad och upprymd den dagen. Men när han vid kungens port såg Mordokaj, som varken reste sig eller på något annat sätt visade vördnad, blev han ursinnig på honom. ¹⁰ Han behärskade sig emellertid och fortsatte hem, och där samlade han sina vänner och sin hustru Seresh. ¹¹ Han skröt för dem om sin rikedom, om sina många barn och hur kungen på alla sätt hade ärat honom och upphöjt honom över furstarna och kungens tjänare.

¹² Sedan tillade han också: ”Dessutom inbjöd drottning Ester förutom kungen bara mig till den festmåltid som hon gjort i ordning, och i morgon är jag inbjuden dit igen tillsammans med kungen. ¹³ Men jag är ändå inte nöjd så länge jag måste se den där juden Mordokaj sitta i kungens port.”

¹⁴ Hans hustru Seresh och alla hans vänner föreslog då: ”Du ska låta bygga en tjugofem meter hög påle och be kungen att få hänga Mordokaj på den i morgon bitti, och sedan kan du nöjd och glad gå till festen med kungen.” Det tyckte Haman var ett bra förslag och lät resa pålen.

²² Men när tjänarna kom till fängelset, kunde de inte hitta dem där. Männen återvände då och rapporterade: ²³ ”Fängelseportarna var låsta och vakterna stod utanför, men när vi öppnade fanns det ingen där.”

²⁴ När officeren vid tempelvakten och översteprästerna hörde detta, blev de mycket förvånade och undrade vad som kunde ha hänt. ²⁵ Men då kom någon och berättade att de män som de hade fängslat just nu stod i templet och undervisade folket.

²⁶ Officeren gick då dit tillsammans med sina vakter och hämtade dem, men utan våld, för de var rädda för att bli stenade av folket.

²⁷ När apostlarna hämtats och ställts inför rådet, började översteprästen förhöra dem: ²⁸ ”Vi förbjöd er strängt att tala eller undervisa i det namnet och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er undervisning och anklagar oss för att ha dödat honom!” ²⁹ Men Petrus och de andra apostlarna svarade: ”Man måste lyda Gud mer än människor. ³⁰ Våra förfäders Gud uppväckte Jesus från de döda efter att ni hade hängt upp honom på ett kors och dödat honom. ³¹ Honom har Gud upphöjt med sin makt och gjort honom till en härskare och frälsare, så att Israel kan vända om och få förlåtelse för sina synder. ³² Vi kan själva vittna om detta och det kan också den heliga Anden som han har gett till dem som lyder honom.”

³³ När medlemmarna i rådet hörde detta, blev de ursinniga och ville döda dem. ³⁴ Men då ingrep en av fariseerna^[a] i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som hela folket respekterade. Han reste sig upp och bad att apostlarna skulle föras ut en stund. ³⁵ Sedan sa han: ”Israeliter, tänk er noga för innan ni gör något med de här männen! ³⁶ För ett tag sedan var det Theudas som gav sig ut för att vara något. Han hade kanske fyrahundra personer som följde honom. Men när han dödades, spreds anhängarna åt olika håll och rörelsen dog ut. ³⁷ Därefter vid tiden för skattskrivningen, kom Judas från Galileen. Han fick med sig en stor mängd människor, men också han blev dödad och alla hans efterföljare skingrades. ³⁸ Därför föreslår jag att ni lämnar de här männen ifred och låter dem gå. Om detta bara är ett mänskligt påhitt, då kommer det snart att rinna ut i sanden. ³⁹ Men om det är från Gud, då kan ni inte stoppa dem. Se upp så att ni inte strider mot Gud själv!”

⁴⁰ Medlemmarna i rådet accepterade hans förslag, kallade in apostlarna och lät dem piskas. Sedan förbjöd man dem än en gång att undervisa i Jesus namn och lät dem gå. ⁴¹ Men apostlarna lämnade rådssalen, glada över att de hade ansetts värdiga att förnedras på grund av Namnet. ⁴² Och varje dag fortsatte de att undervisa både i templet och i hemmen och sprida evangeliet om att Jesus är Messias.