Old/New Testament
Fienden protesterar
4 När Sanvallat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Förgrymmad som han var förlöjligade han judarna 2 och drev med oss inför sina bröder och inför armén i Samaria: ”Vad gör de där eländiga judarna? Tror de att de ska kunna bygga upp muren och offra och klara av allt på en dag? Ska de kunna ge liv åt de där förbrända stenarna i grushögarna?”
3 Ammoniten Tobia vid hans sida fortsatte: ”Låt dem bygga. Det behövs bara att en räv springer upp på deras stenmur, för att den ska falla ihop.”
4 ”Vår Gud, hör hur föraktade vi är. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli plundrade och fångar i ett främmande land! 5 Glöm aldrig deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dem som bygger.”
6 Så fortsatte vi att bygga, och snart hade muren nått hälften av sin höjd, för alla arbetade helhjärtat.
7 Men när Sanvallat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna fick höra att man fortsatte med att reparera Jerusalems murar och att sprickorna hade tätats, blev de ursinniga. 8 De gaddade sig samman för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring där. 9 Men vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter för att skydda oss mot dem.
10 Men Juda klagade: ”Bärarnas krafter sviker, för det finns så mycket grus kvar att vi inte orkar bygga muren färdig.”
11 Våra fiender sa: ”Innan de vet ordet av eller ser något är vi mitt ibland dem och dödar dem och sätter så stopp för arbetet.” 12 De judar som bodde nära kom och varnade oss gång på gång: ”Vart ni än vänder er kommer de att anfalla oss.”[a] 13 Därför placerade jag några vid de lägsta ställena bakom muren och på de öppna platserna, släktvis, beväpnade med svärd, spjut och bågar.[b]
14 När jag sedan hade skaffat mig en överblick stod jag upp och talade till de förnämsta, styresmännen och resten av folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och mäktige, och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem!”
15 När våra fiender fick reda på att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, återvände vi allesammans till muren, var och en till sitt arbete. 16 Från den dagen var det bara hälften av männen som arbetade, medan den andra hälften stod beväpnad med spjut, sköld, båge och harnesk bakom Judas folk, 17 som byggde på muren. De som bar byggnadsmaterial arbetade med ena handen och hade ett vapen i den andra, 18 och alla som byggde hade sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade. En trumpetare stod bredvid mig.
19 Jag talade till de förnäma männen, styresmännen och resten av folket: ”Arbetet är stort och omfattande, och vi är spridda längs muren, på långt avstånd från varandra. 20 Var ni än hör hornsignalen ljuda, ska ni samlas här hos oss. Vår Gud ska strida för oss.”
21 Vi utförde så vårt arbete, med hälften av männen beväpnade med sina spjut, från gryningen till dess att stjärnorna kom fram. 22 Jag sa då också till folket: ”Var och en ska tillbringa natten tillsammans med sina tjänare inne i Jerusalem, så att de kan hålla vakt om natten och arbeta på dagen.” 23 Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade[c].
Nehemja på de fattigas sida
5 Folket, även kvinnorna, klagade bittert över sina judiska landsmän. 2 Några sa: ”Vi och våra söner och döttrar är många och behöver få brödsäd för att kunna överleva.” 3 Andra sa: ”Vi måste pantsätta våra marker, vingårdar och hus för att få brödsäd och hålla hungern borta.” 4 Ytterligare andra sa: ”Vi måste låna pengar med åkrar och vingårdar som säkerhet för att kunna betala skatten åt kungen.
5 ”Vi är av samma kött och blod som våra landsmän, och våra barn är lika goda som deras. Ändå måste vi låta våra söner och döttrar bli slavar. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa, för det är andra som äger våra åkrar och vingårdar.”
6 Jag blev mycket upprörd när jag fick höra deras förtvivlan och klagan, 7 och sedan jag tänkt på saken gick jag till rätta med de förnäma männen och styresmännen.
”Vad är det ni fordrar av era bröder?” frågade jag. Sedan sammankallade jag till ett stormöte mot dem.
8 Jag sa till dem: ”Vi har gjort allt vi kan för att friköpa våra judiska bröder som hade sålts till utlänningar. Och nu säljer ni dem på nytt! Ska vi behöva köpa dem fria igen?” Men de teg, för de kunde inte finna något att säga.
9 Då fortsatte jag: ”Det ni gör är inte rätt. Ni borde leva i fruktan för vår Gud och inte ge de främmande folken, våra fiender, anledning att håna oss. 10 Också jag, mina bröder och mina män lånar dem pengar och brödsäd. Men låt oss nu avstå från vår fordran. 11 Lämna genast tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hus, och avskriv alla fordringar ni har på dem, till varje minsta del av pengar, säd, vin eller olja.”
12 De svarade: ”Vi ska ge tillbaka allt och inte kräva något mer av dem. Vi ska göra som du har sagt. Sedan sammankallade jag prästerna och lät dessa avlägga en ed inför dem att de skulle hålla sina löften. 13 Jag skakade ur mantelvecket och sa: ”Gud kommer att på samma sätt skaka bort från sitt hem och från sina ägor var och en av er som inte håller vad han lovat. En sådan man blir utskakad och utblottad.”
”Amen”, ropade hela församlingen och prisade Herren. Folket höll sitt löfte.
14 Från den dag jag blev ståthållare i Juda, från Artaxerxes tjugonde regeringsår till hans trettioandra år, i tolv år, avstod jag och mina män från det underhåll som en ståthållare normalt skulle ha. 15 Ståthållarna före mig hade lagt tunga bördor på folket och krävt att få ett halvt kilo silver[d] om dagen till mat och dryck. Dessutom hade deras tjänare tyranniserat folket. Men så gjorde inte jag, eftersom jag fruktade Gud.
16 Jag ägnade mig åt arbetet på muren, och mina tjänstemän var där för att arbeta. Vi[e] skaffade oss ingen egen mark.
17 Vid mitt bord åt 150 judar och styresmän, förutom alla besökare från länder runt omkring. 18 Varje dag tillagades det för min räkning en oxe, sex utsökta får och även fåglar samt var tionde dag mängder av vin. Ändå krävde jag inte det underhåll som ståthållaren har rätt till, eftersom detta folk redan var så hårt tyngt.
19 ”Min Gud, kom ihåg allt jag gjort för detta folk, och räkna mig det till godo.”
Fortsatt motstånd
6 När Sanvallat, Tobia, araben Geshem och våra övriga fiender fick höra att jag hade byggt upp muren, och att det inte någonstans fanns en spricka kvar, även om jag ännu inte satt in dörrar i portarna, 2 sände Sanvallat och Geshem bud till mig: ”Kom, låt oss mötas i Kefirim[f] i Onodalen.” Men de hade onda avsikter mot mig. 3 Jag skickade bud till dem med ett svar: ”Jag har ett stort arbete att utföra och kan inte komma. Varför skulle jag låta arbetet avbrytas för att komma och träffa er?”
4 Fyra gånger sände de samma bud till mig, och varje gång gav jag dem samma svar. 5 Femte gången skickade Sanvallat sin tjänare till mig med samma budskap, nu i ett brev som han hade i handen och som inte var förseglat. 6 I brevet stod det:
”Det berättas bland de andra folken, och Geshem[g] säger det också till mig, att du och judarna tänker göra uppror och att det är därför ni bygger upp muren. Det påstås också att du tänker bli deras kung, 7 och att du har tillsatt profeter som ska ropa ut om dig i Jerusalem: Det finns nu en kung i Juda! Dessa uppgifter kommer att nå kungen, så låt oss komma och rådgöra med varandra.”
8 Jag skickade honom ett svar: ”Ingenting av det du säger har skett. Du har själv hittat på alltihop.”
9 De försökte allesammans att skrämma oss, för de tänkte: ”De kommer att bli för svaga för arbetet, och det kommer aldrig att bli utfört.” ”Men styrk du nu mina händer!”[h]
10 Jag gick sedan till Shemaja, Delajas son och Mehetavels sonson, som inte kunde lämna sitt hus[i], och han sa: ”Låt oss mötas inne i Guds hus och stänga igen templets dörrar, för de kommer för att döda dig, i natt kommer de för att döda dig.”
11 ”Skulle en man som jag fly?” frågade jag. ”Och skulle en man som jag kunna gå in i templet och få behålla livet. Nej, jag går inte dit.”
12 Då förstod jag att han inte var sänd av Gud, utan han uttalade denna profetia mot mig därför att Tobia och Sanvallat hade lejt honom. 13 Han var lejd för att jag skulle bli rädd och göra som han ville och därmed begå en synd. Det skulle skada mitt rykte så att de kunde sprida förtal om mig.
14 ”Min Gud, tänk på allt ont som Tobia, Sanvallat, profetissan Noadja och alla de andra profeterna gjort i sina försök att skrämma mig!”
Muren uppbyggd
15 Den tjugofemte Elul blev muren färdig, efter femtiotvå dagar.
16 När våra fiender hörde det och de angränsande folken såg det, blev de vanmäktiga, eftersom de förstod att det var Gud som hjälpt oss i arbetet. 17 Under denna tid sände de förnäma männen i Juda många brev till Tobia och Tobia till dem. 18 Det var nämligen många i Juda som var bundna till honom med en ed, därför att han var svärson till Shekanja, Aras son, och hans son Jochanan hade gift sig med en dotter till Meshullam, Berekjas son. 19 De berättade för mig om hans goda gärningar, och sedan berättade de för honom vad jag sagt. Tobia skickade också brev för att skrämma mig.
7 När muren var färdig och jag hade satt in dörrarna, utsågs dörrvaktare, sångare och leviter. 2 Jag överlämnade ansvaret för ledningen av Jerusalem till min bror Hanani tillsammans med Hananja, befälhavaren i borgen, en pålitlig man, som var gudfruktigare än de flesta. 3 Jag gav dem denna order: ”Öppna inte Jerusalems portar förrän solen står högt och stäng och lås dem innan vakterna går[j]. Utse också vakter bland Jerusalems invånare, och ställ var och en på sin post och var och en framför sitt eget hus.”
Återuppbyggnad av samhället
(7:4—13:31)
Förteckning över dem som återvände
(Esra 2:1-70)
4 Staden var nämligen stor och vidsträckt, men där fanns lite folk och husen var inte uppbyggda. 5 Min Gud ingav mig att sammankalla de förnäma männen, styresmännen och folket för att föra in dem i släktregistret. Jag fann släktregistret över dem som först kommit tillbaka, och så här stod det skrivet:
6 Dessa är de från provinsen som återvände från deportation och fångenskap. De hade förts bort av den babyloniske kungen Nebukadnessar till Babylonien och återvände nu till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad.
7 De kom tillsammans med Serubbabel, Jeshua, Nehemja, Asarja, Raamja, Nachamani, Mordokaj, Bilshan, Misperet, Bigvaj, Nechum och Baana.
Detta var antalet israelitiska män:
8 Paroshs släkt: 2 172
9 Shefatjas släkt: 372
10 Arachs släkt: 652
11 Pachat Moabs släkt, ättlingar till Jeshua och Joav: 2 818
12 Elams släkt: 1 254
13 Sattus släkt: 845
14 Sackajs släkt: 760
15 Binnujs släkt: 648
16 Bevajs släkt: 628
17 Asgads släkt: 2 322
18 Adonikams släkt: 667
19 Bigvajs släkt: 2 067
20 Adins släkt: 655
21 Aters, dvs. Hiskias släkt: 98
22 Hashums släkt: 328
23 Besajs släkt: 324
24 Harifs släkt: 112
25 Givons släkt: 95
26 Männen från Betlehem och Netofa: 188
27 Männen från Anatot: 128
28 Männen från Bet-Asmavet: 42
29 Männen från Kirjat-Jearim, Kefira och Beerot: 743
30 Männen från Rama och Geva: 621
31 Männen från Mikmas: 122
32 Männen från Betel och Aj: 123
33 Männen från det andra Nebo: 52
34 den andre Elams släkt: 1 254
35 Harims släkt: 320
36 Jerikos släkt: 345
37 Lods, Hadids och Onos släkt: 721
38 Senaas släkt: 3 930.
39 Präster:
Jedajas släkt, Jeshuas familj: 973
40 Immers släkt: 1 052
41 Pashchurs släkt: 1 247
42 Harims släkt: 1 017.
43 Leviter:
Jeshuas och Kadmiels släkt, dvs. Hodavjas släkt: 74.
44 Sångare:
Asafs släkt: 148.
45 Dörrvaktare:
Shallums släkt, Aters släkt, Talmons släkt,
Ackuvs släkt, Hatitas släkt och Shovajs släkt, sammanlagt 138.
46 Tempeltjänare:
Sichas släkt, Hasufas släkt, Tabbaots släkt,
47 Keros släkt, Sias släkt, Padons släkt,
48 Levanas släkt, Hagavas släkt, Shalmajs släkt,
49 Hanans släkt, Giddels släkt, Gachars släkt,
50 Reajas släkt, Resins släkt, Nekodas släkt,
51 Gassams släkt, Ussas släkt, Paseachs släkt,
52 Besajs släkt, Meunims släkt, Nefushesims släkt,
53 Bakbuks släkt, Hakufas släkt, Harchurs släkt,
54 Baslits släkt, Mechidas släkt, Harshas släkt,
55 Barkos släkt, Siseras släkt, Temachs släkt,
56 Nesiachs släkt och Hatifas släkt.
57 Ättlingar till Salomos tjänare:
Sotajs släkt, Soferets släkt, Peridas släkt,
58 Jalas släkt, Darkons släkt, Giddels släkt,
59 Shefatjas släkt, Hattils släkt,
Pokeret Hassevajims släkt och Amons släkt.
60 Tempeltjänarna och ättlingarna till Salomos tjänare utgjorde sammanlagt 392 personer.
61 Dessa var de som återvände från Tel Melach, Tel Harsha, Keruv, Addon och Immer, men som inte kunde uppge om deras familj och släkt härstammade från Israel:
62 Delajas, Tobias och Nekodas släkter: 642.
63 Av prästsläkter:
Hovajas, Hackos och Barsillajs släkt,
han som gifte sig med en av gileaditen Barsillajs döttrar och antog det namnet.
64 De letade i sina släktregister, men kunde inte finna dem. Därför uteslöts de från prästämbetet. 65 Guvernören förbjöd dem att äta av det högheliga tills en präst trädde fram med urim och tummim.
66 Hela församlingen utgjorde sammanlagt 42 360, 67 förutom deras slavar och slavinnor som var 7 337. De hade också 245 sångare, både män och kvinnor. 68 De hade 736 hästar, 245 mulor,[k] 69 435 kameler och 6 720 åsnor.
70 Några familjeöverhuvuden gav gåvor till tempelfonden. Guvernören gav 1 000 gulddareiker[l], 50 skålar och 530 prästdräkter. 71 Andra familjeöverhuvuden gav till tempelfonden 20 000 gulddareiker och 2 000 silverminor[m], 72 och det övriga folket bidrog med 20 000 gulddareiker, 2 000 silverminor[n] och 67 prästdräkter.
73 Prästerna, leviterna, dörrvakterna, sångarna, en del av folket och tempeltjänarna bosatte sig i likhet med de övriga israeliterna i sina städer. När den sjunde månaden var inne hade alla israeliterna bosatt sig i sina städer.
22 Lyssna på vad jag säger ni israeliter! Gud bekräftade Jesus från Nasarets uppdrag genom kraftgärningar, under och tecken. Det vet ni själva. 23 Han utlämnades efter den plan som Gud hade bestämt och gjort upp och ni lät laglösa[a] människor spika fast honom och döda honom. 24 Men Gud befriade honom från dödens fasor och lät honom uppstå, eftersom det var omöjligt för döden att hålla honom i sitt grepp.
25 David sa ju om honom:
’Jag har alltid Herren inför mig,
eftersom han står vid min sida vacklar jag inte.
26 Därför är mitt hjärta fyllt av glädje och jag ropar ut mitt jubel,
också min kropp vilar i det hoppet,
27 att du inte ska lämna mig kvar i dödsriket,
eller låta din Helige förmultna.
28 Du visar mig vägen till livet,
du fyller mig med glädje inför dig.’[b]
29 Mina syskon! Jag kan tryggt säga till er att vår stamfar David dog och blev begravd och att hans grav fortfarande finns här ibland oss. 30 Men han var en profet och visste att Gud med ed hade lovat att en av hans ättlingar skulle få sitta på hans tron. 31 Han förutsade därför Messias uppståndelse: ’Han ska inte lämnas kvar i dödsriket och hans kropp ska inte förmultna.’ 32 Gud har låtit Jesus uppstå och vi alla kan vittna om det.
33 Gud har upphöjt Jesus och satt honom på sin högra sida.[c] Han har av Fadern fått ta emot den utlovade heliga Anden, som han nu har låtit komma över oss. Det är det ni har sett och hört här idag. 34 David steg ju heller aldrig upp till himlen. Men han säger:
’Herren sa till min Herre:
”Sätt dig på min högra sida,
35 tills jag har lagt dina fiender
som en pall under dina fötter.” ’[d]
36 Hela Israels folk måste alltså klart förstå att Gud har gjort Jesus till Herre och Messias, denna Jesus som ni korsfäste.”
37 När folket hörde det här gick det rakt in i deras hjärtan och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad ska vi göra?”
38 Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesus Kristus namn, så ska ni få förlåtelse för era synder. Ni ska då också få den heliga Anden som gåva. 39 För detta löfte gäller er och era barn och alla dem långt borta som Herren vår Gud kallar.”
40 Sedan fortsatte Petrus att vittna och vädja till dem med många andra ord och han uppmanade dem: ”Se till att ni blir räddade undan detta vilsegångna släkte!” 41 De som trodde på vad Petrus sa lät sedan döpa sig. Och den dagen ökade antalet troende med omkring 3 000 personer.
De troende samlas
42 De troende höll sig till apostlarnas undervisning och de hade gemenskap med varandra och bröt bröd[e] tillsammans och bad. 43 Människorna hade en djup respekt för dem och apostlarna utförde många under och tecken. 44 Alla de troende var ständigt tillsammans och hade allting gemensamt. 45 De sålde allt vad de ägde och delade med sig till varandra, allt efter vars och ens behov. 46 Varje dag möttes de i templet, och i hemmen samlades de för att bryta bröd och äta tillsammans i glädje och uppriktig hjärtlighet, 47 de prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Varje dag lät Herren deras grupp växa, genom att fler och fler blev räddade.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.